60
odödlighetens höga äresate;
men den från vägen viker, ej det finner.»
— »O, jag olyckliga! utropade systerdottern; min morbror är också skald! Allt vet han, allt förstår han. Jag vill slå vad om att, såvida han hade lust att bli murare, kunde han bygga ett hus lika lätt som en fågelbur.»
— »Jag försikrar dig, systerdotter, svarade D. Quijote, att, om icke dessa riddartankar lade beslag på alla mina sinnen, skulle det icke finnas något som jag ej kunde göra, intet konstverk som ej skulle kunna utföras af mina händer, isynnerhet fågelburar och tandpetare.»
I detsamma bultade det på dörren, och på frågan hvem det var som bultade svarade Sancho Panza att det var han. Knappt hade hushållerskan igenkänt hans röst, förrän hon sprang och gömde sig, en sådan afsky hade hon för honom. Systerdottern släppte in honom, hans herre D. Quijote skyndade att emottaga honom med öppna armar, och båda instängde sig i den senares rum, där de höllo ett nytt samtal, som ej var sämre än det förra.
Noter.
1 Sp. impertinente, som enligt Hartzenbuschs mening här bör tolkas osannolik, väl närmast med hänsyn till författarens i förra kapitlet på två ställen gjorda reservation mot möjligheten, att Sancho kunnat uttrycka sig sa som han gjorde.
2 Sp. sanbenito, sammandraget af saco bendito, d. ä. ett plagg, så beskaffadt som det siges i texten och hvilket bars af dem, som varit ställda inför Inkvisitionen och af denna fått sig en viss botgöring ålagd.
3 Så kalladt efter Osman (Othman) I med tillnamnet Al-Ghasí (Eröfraren), hvilken år 1288 efterträdde sin fader i styrelsen öfver den nomadhord, som efter honom antog namnet Osmaner; han vardt turkiska väldets grundläggare och dog år 1326.
4 Den berömde lyrikern Garcilaso de la Vega (1503—1530), som jämte sin vän Juan Boscan införde de italienska versslagen i den spanska skaldekonsten. Cervantes satte honom med rätta mycket högt och häntyder på honom äfven vid andra tillfällen.
