Tillägnan till grefven af Lémos.[1]
När jag för några dagar sedan skickade Eders Excellens mina komedier, som blifvit förr tryckta än uppförda, sade jag, om jag minnes rätt, att D. Quijote spände på sig sporrarne för alt fara och uppvakta Eders Excellens; och nu säger jag: han har redan spänt på sig dem och begifvit sig på väg och, om han kommer fram, tror jag mig hafva betett Eders Excellens någon tillbörlig tjänst; ty från otaliga håll manar man mig mycket ifrigt att sända honom åstad, för att borttaga den osmak och det äckel, som väckts af en annan D. Quijote, hvilken, förklädd under namn af »senare delen», fått spridning öfver hela världen. Och den, som visat den största längtan efter min bok, har varit den store kejsaren af Kina; ty för omkring en månad sedan skref han till mig på kinesiska ett bref, som sändes med kurir och däri han anhåller eller, rättare sagdt, beder att jag måtte skicka honom den, emedan han ämnade grunda ett läroverk där kastilianskan skulle läsas, och han önskade att den bok som lästes vore historien om D. Quijote. I sammanhang därmed sade han mig, att jag skulle begifva mig dit och blifva rektor vid berörda läroverk. Jag sporde framlämnaren af brefvet, om Hans Majestät hade lämnat honom någon kontant gåfva till mig. Har svarade att sådant hade kejsaren visst icke tänkt på. »Nå väl, min vän, genmälde jag, då kan ni resa tillbaka till edert Kina klockan tio eller tjugo[2] eller på samma timme ni blifvit affärdad; ty jag är icke rask nog att kunna begifva mig på en så lång resa, förutom det att, min sjukdom oberäknad, jag är alldeles utan pengar; och kejsare för kejsare, och monark för monark, har jag i Neapel den ädle Grefven af Lémos, hvilken utan sådana obetydliga läroverkstitlar och rektorsbefattningar understödjer och beskyddar mig samt visar mig större nåd än det ens faller mig in att önska.» Härmed gaf jag honom sitt afsked, och härmed tager jag äfven själf afsked, på samma gång jag erbjuder Eders Excellens Persíles’ och Sigismundas Vedermödor, en bok som jag, Deo volente,[3] skall
- ↑ Första delen af D. Quijote hade tillägnats hertigen af Béjar; men enligt en af Narvarrete anförd sägen skall denne i början hafva varit så likgiltig för en dylik ära, att han afböjt henne och först efter uppläsning af något kapitel ändrat mening; under inflytelsen af en trängbröstad andlig man skall han dock fortfarande hafva förhållit sig kylig mot författaren, så att denne icke, åtminstone ej i gärning, rönt någon uppmuntran af honom. Vare härmed huru som helst: tio år hade sedan dess förflutit, och det var i alla fall sed i Spanien att tillägna hvarje särskild akt af en dram åt en annan person. — Den nu ifragavarande grefven af Lémos hette med sitt familjenamn D. Pedro Fernández de Castro, var systerson till Filip III:s allsmäktige gunstling och sändes af honom som vice-konung till Neapel, om hvars styrelse han synes hafva inlagt rätt mycken förtjänst. Han var en stor vän af vitterhet och skön konst och har sannolikt kraftigt gynnat Cervantes under hans sista lefnadsår, eftersom denne tillägnat honom icke blott denna andra del af D. Quijote utan äfven sina noveller (1613), komedier och mellanspel (sept. 1615), samt på dödsbädden sin Persíles och Sigismunda.
- ↑ Cervantes tyckes här räkna på det gamla italienska (ännu på landsbygden allmänt bibehållna) viset, enligt hvilket dygnets tjugufyra timmar räknas i en följd från solnedgång till solnedgång; vid dagjämningstiderna infaller kl. 1 när vi säga kl. 7 på kvällen, och kl. 23 när hon efter vanlig räkning är 5 på eftermiddagen. På vintern blifva dagens timmar kortare, och nattens längre; på sommaren tvärtom. — På kurirernas pass plägade man, för att kontrollera deras skyndsamhet, noga utsätta icke blott dagen, utan äfven timmen för deras afresa och ankomst till vederbörlig ort.
- ↑ Om Gud vill.
