67
begifva oss i väg, så att inte herr Simson tar någon skada till sin själ, eftersom han säger att hans samvete pålägger honom att uppmana Ers Nåd att för tredje gängen draga ut i vida världen; och jag erbjuder mig att ånyo tjäna Ers Nåd troget och redligt, ja, lika så väl och bättre än alla vapendragare i forna och närvarande tider tjänat sina vandrande riddare.»
Kandidaten vardt högeligen förvånad öfver att höra Sancho Panza tala på detta sätt och med sådana uttryck; ty, ehuru han läst den förra delen af hans herres historia, trodde han likväl ej att Sancho verkligen var en så lustig figur som han där framställes. Men, då han nu hörde honom tala om testamente och krokodill, som ej kunde revolteras, i stället för testamente och kodicill som ej kunde revoceras (återkallas), då trodde han allt hvad han hade läst och kände sig nu öfvertygad om att Sancho vore ett af vår tids största dumhufvuden, och han sade för sig själf att två sådana narrar som husbonden och tjänaren ännu icke blifvit skådade i världen.
Till sist omfamnade D. Quijote och Sancho hvarandra och blefvo såta vänner; och enligt den store Carrascos mening och goda behag (ty han var numera deras orakel,) blef det bestämdt att afresan skulle äga rum tre dagar därefter, under hvilken tidrymd det skulle låta sig göra att ställa i ordning allt hvad som erfordrades till resan och anskaffa en hjälm och ett visir; ty en sådan, sade D. Quijote, måste han nödvändigt hafva med sig. Simson tillbjöd honom en, ty han visste att en hans vän, som ägde en dylik, icke skulle neka honom den; ehuru hjälmen visserligen snarare var svart af rost och mögel, än ren och klar af stålets glans.
De förbannelser, som de båda fruntimmerna, hushållerskan och systerdottern, utöste öfver kandidaten, voro omöjliga att räkna; de sleto af sig håret, klöste sig i ansiktet, och liksom dessa gråterskor, hvilka fordom brukade användas[1], jämrade de sig öfver sin herres bortresa, som om det vore hans död.
Den afsikt, som Simson fullföljde genom att öfvertala honom till en ny utfärd, bestod däri, att han ville utföra någonting som historien sedermera kommer att berätta; alltsammans på tillstyrkande af kyrkoherden och barberaren, med hvilka han förut rådgjort därom.
I själfva verket rustade sig D. Quijote och Sancho under de tre dagarna med allt som föreföll dem tjänligt; och sedan Sancho lugnat sin hustru, och D. Quijote sin systerdotter och sin hushållerska, begåfvo de sig i väg i kvällningen, utan att
- ↑ Gråterskor, dels frivilliga, dels lejda, förekommo regelbundet hos minga forntidens folk och äfven hos spanjorerna under medeltiden ända till början af 1300-talet. De närvoro vid likbegängelserna och gingo tillsammans med släktingarna närmast efter den döde, under uttryckande i ord och åtbörder af den djupaste, ofta till förtviflan gränsande sorg. Nu för tiden torde något dylikt lefva kvar endast på Corsica, där klagosånger, s. k. vóceri, pläga frumsägas af någon bland den aflidnes kvinnliga anförvanter. Se härom Gregorovius, Corsica, (Stuttgart 1569) andra delens sjunde kapitel, och Canti Popolari Corsi (Bastia 1855), samlade och utgifna af Salvadore Viale.
