ELFTE KAPITLET.
Om det sällsamma äfventyr, som hände den manhaftige D. Quijote med vagnen eller kärran, på hvilken Dödens Riksdag[1] färdades genom landet.
Öfvermåttan tankfull fortsatte D. Quijote sin väg, grubblande öfver det elaka skämt som trollkarlarna tillåtit sig med honom, i det de förvandlat hans härskarinna Dulcinea uti en bondpigas fula skepnad, och han kunde icke utfundera något medel för att återförsätta henne i hennes ursprungliga gestalt. Dessa tankar gjorde honom så utom sig att han, utan att märka det, gaf tyglarna lösa åt Rocinante, och hästen, kännande den frihet man gaf honom, stannade nu vid hvarje steg för att afbeta det gröna gräset, som ymnigt växte på dessa fält.
Ur detta grubbel väckte honom Sancho Panza, som tilltalade honom sålunda: »Señor, sorgsenhet är inte gjord för djuren, utan för människorna; men, om människorna omåttligt öfverlämna sig däråt, så bli de djur. Fatta därför mod och återkom till er själf, samla tyglarna och vakna upp till nytt lif, och visa den muntra tapperhet som höfves vandrande riddare. Hvad tusan är detta? hvad är det här för modfälldhet? Äro vi här eller i Frankrike?[2] Hellre må fan ta alla Dulcineor i världen! ty vida mera värd är en enda vandrande riddares välfärd än alla förtrollningar på jorden!»
— »Tyst, Sancho! svarade D. Quijote med en icke just så svag stämma; tyst, säger jag dig, och uttala inga smädelser mot denna förtrollade fröken, ty för hennes olycka och missöde bär jag ensam skulden. Af den afund de elaka hysa till mig härleder sig det onda som har vederfarits henne.»
— »Så säger också jag, genmälde Sancho; ty den som sett henne förr och ser henne nu, han månde gråta bittra tårar i sitt hjärta.»[3]
— »Det må du väl säga, Sancho, sade D. Quijote, eftersom du skådat henne i hennos behags oförkränkta glans, ty förhäxningens makt sträckte sig icke så långt att den förmådde
- ↑ Cervantes tar i sin D. Quijote ofta nog sina figurer och händelser direkt ur lifvet; men icke öfverallt kan detta påvisas så lätt som i detta kapitel. Las Cortes de la Muerte, Dödens Riksdag, är ett på sin tid berömdt andligt festspel (auto), som, begynt af Miguel de Carvajal från Placencia och slutadt af Luís Hurtado från Toledo, trycktes 1557 i sistnämnda stad med tillägnan till konung Filip den Andre. Styckets innehåll är i korthet följande: Då från alla håll inlupit klagomål öfver det sitt hvarpå Döden sköter sitt kall, låter denne genom sin härold, Tiden, kalla hela världen till en riksdag, på det folk må kunna andraga sina besvär, och han själf rättfärdiga sig. Under trumpetskall komma nu en biskop, såsom ombud för det andliga ståndet, en fåraherde, en riddare, en rik borgare, ett par röfvare, en tiggare, en nunna, en advokat, en läkare och många andra, bland hvilka — utmärkande för den tidens Spanien! — äfven infinner sig en indian-kazik, som berättar huru lyckliga och oskyldiga hans landsmän förr lefde som hedningar, och huru de nu, då de undfått kristendomens välsignelse, hemsökas af allt slags kval och förtryck. Sedan Döden afvisat alla klagomålen såsom obefogade, ställer han till sina riksständer en allvarlig anmaning att omvända sig i tid, innan uppståndelsens dag kommer; satan far i förtviflan ner i helvetet, och Luther, som till sluteffektens förhöjande helt oförhappandes miste uppträda, brännes på bål inne å scenen. Detta stycke, som innehåller många besynnerligheter, men äfven ställen af hög poetisk stämning, spelades för folket, såsom man kan se af föreliggande kapitel, ofta under tiden mellan 1550 och 1620, företrädesvis väl i smärre orter. — Dramatiska framställningar af andligt innehåll uppfördes ej längre i kyrkan eller på platsen där utanför, såsom fallet var i början, utan blott på gator och torg från en eller flera vagnar; dessa voro merendels omgifna af förhängen, och, när dessa drogos åt sidan, visade sig dekorationerna, sådana som pjäsen fordrade dem. Det är en vagn af detta slag, som i detta kapitel skådespelarna använda jämväl till en liten konstresa. L. Braunfels.
- ↑ Spanioren har svårt att sätta sig in i främmande seder och föreställningar, hvarför äfven sådant, som i ett eller annat hänseende stöter honom, a priori antages icke höra hemma i hans eget land; däraf det ofta förekommande talesättet: estamos aquí ó en Jauja (med varianterna en Flandes, en Francia) = äro vi här eller i Tosingeland (i Holland, i Frankrike)? för att uttrycka en ofta med harm blandad förvåning, ungefär som om man skulle säga: Hur kan ni komma fram med något dylikt? Hvad tänker ni på, som beter er (eller talar) på sådant vis? — Jauja, som ätminstone nu för tiden näppeligen torde förekomma annat än i det nyss anförda talesättet, betyder egentligen ett Eldorado, ett förlofvadt land för lättingar och dagdrifvare, där man ej behöfver arbeta, utan stekta sparfvar af sig själfva flyga en i munnen; det ligger således vägg om vägg med Tyskarnas af Hans Sachs så dråpligt skildrade Schlaraffenland.
- ↑ Ett liknande uttryck förekommer äfven hos andra äldre författare; men, då Sanchos ord innehålla ett rim, (ahora·llora), som ej finnes hos de andra, tyckes detta häntyda därpå, att på Cervantes’ tid tanken hunnit ikläda sig ordstäfvets form.
