omtöckna din blick eller dölja hennes skönhet för dig; blott mot mig och mina ögon riktar sig kraften af dess gift. Men trots allt, Sancho, har jag lagt märke till en sak, och det är att du illa beskrifvit hennes skönhet för mig; ty, om jag ej missminner mig, sade du att hon hade pärleögon, och ögon som se ut som pärlor tillhöra snarare en korp än en dam, men, efter hvad jag tror, måste Dulcineas ögon vara af grön smaragd, stora och präktiga samt med två himmelska bågar till ögonbryn. De där pärlorna, dem kan du taga bort från ögonen och gif dem i stället åt tänderna, ty utan tvifvel har du förväxlat orden och sagt ögon i stället för tänder.»
— »Det är nog möjligt, svarade Sancho, ty också jag vardt yr i hufvudet af hennes skönhet, liksom Ers Nåd af hennes fulhet. Låtom oss emellertid öfverlämna allt detta åt Vår Herre, ty han har kunskap om hvad som skall ske i denna jämmerdal, i denna usla värld som vi nu en gång fått till hemvist och i hvilken det knappast finnes någonting som ej har en tillsats af elakhet, bedrägeri och skurkaktighet. Men en sak trycker mig tungt, nådig herre, mer än alla de andra, nämligen tanken på hur det skall gå till, om Ers Nåd besegrar en jätte eller eljest någon riddare och befaller honom att gå och inställa sig inför fröken Dulcineas huldsaliga anlete; hvar skulle han då finna rätt på henne, den stackars jätten eller den stackars olycksalige riddaren som blifvit besegrad? Jag tycker mig redan se hur de löpa omkring i Toboso som tosingar och söka efter vår fröken Dulcinca, och, om de också träffade på henne midt på gatan, så komma de att lika litet känna igen henne som salig far min.»
— »Kanske, Sancho, gaf D. Quijote till svar, kommer ej förtrollningen att sträcka sig så långt att den förhindrar de besegrade och de inför henne sig inställande jättarne och riddarne från att känna igen Dulcinea; och med en eller två af de första, som jag besegrar och skickar till henne, vilja vi göra försöket om de se henne eller ej, i det att jag befaller dem att komma tillbaka och inberätta för mig hvad som vederfarits dem i detta hänseende.»
— »Då säger jag, señor, genmälde Sancho, att hvad Ers Nåd företagit synes mig godt, och medelst detta knep kunna vi få kännedom om det vi önska veta; och, om det förhåller sig så att hon är dold bara för Ers Nåd, så är olyckan snarare er än hennes. Om emellertid fröken Dulcinea bara får ha hälsan och är glad, så vilja vi vara belåtna därmed och taga vår dag det bästa vi kunna, i det vi draga ut på de oss
