CHEFEN FRU INGEBORG
ferande skadeglädje i livliga hornstötar. En femtonårig vänskap hade lärt fru Balzar att ha fördrag med skådespelerskans elaka nycker, men den dumma lilla episoden hade i alla fall plågat henne. Och nu kom människan, som varken förklarat sig eller bett om ursäkt, nu kom hon leende och inställsam och sa:
Ingeborg! Giv en fest för Julia!
Fru Balzar svarade:
Kan inte falla mig in! Varför skulle jag göra det?
Därför att jag är ledsen. Under månader har det inte hänt mig någonting gloriöst eller skandalöst eller amoröst. Det har varit förbaskat jämnstruket. Ledsnadens gräs växer i min själ och där ligga lastbara nycker och brottsliga instinkter på lur liksom i djungeln tigrarna. Ledsnad är ett farligt tillstånd. Själen upplöses i sina beståndsdelar, och vad som engång var ett harmoniskt helt, blir en osmaklig röra. Men du kan rädda din väninna. Giv en fest!
Kan inte falla mig in! upprepade fru Balzar.
Dessutom finns det tusen andra skäl, fortfor skådespelerskan. Du har inte haft någon bjudning på hela vintern. Men väl har du låtit dina ungar springa omkring i gårdarna, slicka andras tallrikar, dricka andras vin och dansa på andras golv. Det kallar jag att snylta.
Visserligen kan det vara sant, medgav fru Ingeborg, att jag är skyldig vårt umgänge en bjudning. Jag får väl ge en middag eller två. Men jag vet en, som inte blir bjuden. Ty hur bar du dig åt häromdagen på gatan?
Jag vet, vad du åsyftar, svarade fru Koerner allvarligt, och jag är beredd att ge dig en tillfredsställande förklaring. Den morgonen hade jag råkat öppna min handväska. Det skedde i misshugg, ty jag har under de sista månaderna aktat mig att öppna väskan. Jag hade fått för mig, att det
