CHEFEN FRU INGEBORG
låg någonting obehagligt på bottnen, fast jag inte visste vad. Mina farhågor besannades. På bottnen låg en räkning från Jacques Balzar, tre månader gammal, fullständigt okvitterad ock gående lös på tretusentrehundrasjuttiofem kronor. Man tänke sig min sinnesrörelse! Ett par timmar senare möter jag på Hamngatan en nuckigt klädd varelse, som med miner och åtbörder ger sig sken av att vara min väninna. Vad hade denna människa gjort? Hon hade avsiktligt och för resten med stor skicklighet och slughet lockat mig att köpa hennes bjäfs och glitter. Hon hade plundrat mig — mig, en fattig skådespelerska. Jag, som lever blott för min konst, mina ideal, den heliga anden, jag måste årligen betala denna krämerska en blodig tribut. Nåväl, jag protesterade genom att förneka bekantskapen. Det var inte en personlig förolämpning, det var en symbolisk handling. Andens förakt för materien. Det var en fullt berättigad protest, och sen blåste jag: Alles tot och for vidare. Där har du förklaringen, och inte ett ord vidare om den saken!
Men, fortfor hon, det finns ännu ett skäl som talar för festen. Kurts hattar har givit affären en knäck. Vart jag kommer, hör jag folk säga: Vad Balzars har blivit tarvligt! Där kan man inte köpa längre. Skadan är kanske ohjälplig, men jag vill dock påpeka nyttan av en lysande, fast diskret fest, lämpligen omtalad i pressen, och framför allt man och man emellan. Nu inser du också varför festen måste ges just för Julia. Om mina söta, snälla presspojkar ska kunna göra någonting av saken i reklamväg, så måste den ha en sorts officiell karaktär. Den måste beröra ett samhällsintresse: konsten. Man ska kunna skriva någonting sådant som: Chefen för vår mest exklusiva modefirma, fru Ingeborg Balzar, är inte blott den framstående konnässösen av en förfinad lyx —
100
