CHEFEN FRU INGEBORG
uppvärmda middag och hörde fru Koerner i herrummet framkasta projekt, som prasslade av tusenlappar. Kurt! ropade hon. Kom ihåg, att det inte får bli för dyrt! Kurt ropade tillbaka: Teaterapan vill ruinera oss, men var du bara lugn! En annan gång burrade fru Balzar upp sig, steg in till den arbetande kommittén och framlade sitt ultimatum: Gör som ni vill i övrigt, men kom ihåg att den och den och den ska bjudas! Några gamla vänner, som på sistone råkat i skymundan. Kommittén mumlade tankspritt: Naturligtvis — som mamma vill — Hon förstod, att de inte ens hörde på när hon burrade upp sig och framlade ett ultimatum. En morgon ställde sig Kurt framför henne, bredbent och med händerna i sidan, granskade henne några sekunder under impertinent tystnad och yttrade: Nå? Vad tänker du ha på dig?
Skulle hon möjligen få bestämma det själv? Nej. Ty man riskerade att få se henne komma i sin kontorsklänning, uppfiffad med en bunt tarvliga spetsar, två meter sidensars och ett violett band med rosett vid halslinningen. Kommittén tog genast upp frågan. Fyra par ögon granskade och värderade hennes kroppsliga företräden. Obehagligast var fästmannen, som stirrade sakkunnigt än på hennes ben, grubblande kanske över strumpornas färg, än på hennes byst, mätande ut urringningen. Fru Ingeborg anhöll ödmjukligen att få ha svart. Fru Koerner sa : Omöjligt. Jag ska ha svart. En älvlik och lätt demonisk typ som min är rafflande i svart. Du skulle se ut som en vacker nämndemansmor i silverbröllopsstass. Du ska ha rosa. Rosa! Hon skrek som en örn: Jag gamla kärring i rosa! Men de skreko värre och värst den flammande Sussi. Kärring? Å, skäms! Fästmannen kom bakom fru Ingeborg, la sina händer på hennes skuldror och sa: Mamma, var förnuftig! Det kommer att klä. Efteråt gran-
