CHEFEN FRU INGEBORG
Det blev tomt kring fru Balzar och hennes kavaljer. Man stod utmed väggarna och beundrade dem. Det var precis som när gamla farmor stiger upp på skälvande ben för att visa hur pas de basque dansades för sjuttio år sen. Det var inte smickrande för ett fyrtiofemårigt fruntimmer, som kan ha rätt att dansa utan att bli betraktad som ett fenomen. För dessa ungdomar var hon tydligen en vördnadsvärd relik från det förflutna, och de inbillade sig att de voro artiga när de efter slutad dans klappade i händerna.
För resten gick dansen bra. Hon trampade inte kavaljeren på tårna, han inte henne — vad kunde man mer begära? De togo plats, de pratade. Fru Ingeborg tänkte: Nu, min gosse, har du gjort din skyldighet mot balens värdinna, sök nu dina nöjen. Men han satt där och pratade tämligen fåordigt. Slutligen sa hon: Ska ni inte dansa? Jo, han skulle dansa med hennes dotter. Han bjöd upp Suzanne. Strax kom fästmannen. Jag har permission, sa han, och nu måste mamma dansa med mig. De dansade, och det gick också utmärkt, till och med bättre än förra gången. Inte heller skrek Kurt; man hade försonat sig med det faktum, att gamla fru Balzar var dansant. De dansade ända till dess att fru Ingeborg blev varse sin dotter, ensam och tydligen missnöjd. Hon klappade fästmannen med solfjädern och sa: Tack, min gosse, gå nu till Sussi. Han släppte henne, men hans arm ersattes genast av en annan. Det var italienaren. Fru Ingeborg förklarade att hon var trött. Då bjöd han henne en stol och satte sig bredvid henne. I detsamma dansade Kurt och Julia förbi. Julia ropade: Är han inte söt, din kavaljer? Släpp honom inte förrän jag kommer! Fru Ingeborg rynkade pannan. Hon såg Kurt nypa sin dam i örat, så spetsade de munnarna, dock utan att kyssas, så gnedo de kind emot kind. Usch, tänkte fru Ingeborg, såna fasoner! Då kände
108
