Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

hon, att den tappre pojken gned sin kind mot hennes nakna arm och slutligen kysste den. Hon kippade efter andan, tänkte: Vad ska jag göra? Jag ämnar inte tåla oförskämdheter, men jag är värdinna och måste vara artig. Vad ska jag göra? Innan frågan besvarats kom fru Julia och satte sig på andra sidan om italienaren. Vänd till denne och pekande på sin i skräck stelnande väninna sa hon: N'est-ce pas, monsieur? Vous êtes éperdument épris de cette jolie femme? E bien, je la connais. Elle est charmante. Elle a un esprit très élevé, un corps ravissant et un coeur bien tendre.

Hon reste sig, fångad av en kavaljer, log mot fru Ingeborg och sa: Det kallar jag att hjälpa folk på traven —

Även fru Ingeborg reste sig. Strax kände hon den tappre pojkens arm fängsla hennes egen i ett fast grepp. Hon tänkte: Jag kan inte näpsa honom här bland alla människor, det blir skandal. Vad ska jag göra? Hon behövde inte fatta något beslut. Italienaren förde henne genom vimlet in i ett sidorum. Här voro de allena. Han slog armarna kring hennes liv och började kyssa de nakna skuldrorna. En knuff för bröstet gjorde slut på omfamningen och övertygade fru Ingeborg om att hon åtminstone fysiskt var situationen vuxen. Men hon kunde inte hindra den tappre pojken från att göra sin kärleksförklaring på blandad italienska och franska, kryddad med ett enda svenskt ord: älska! Hon gjorde inte ens något försök att hejda svadan, ty hon var rädd att han skulle höja rösten. Till sist tröt den ändå. Han bad att få göra henne ett besök följande dag, och hon svarade : Kom, kom! Jag har verkligen något att säga er —

Han försvann och hon ramlade ned i en soffa. Svetten bröt fram och rann kittlande över rygg och skuldror. Hur var det möjligt? Såg hon verkligen ut som en människa den där man ogenerat kan karessera vid första bästa tillfälle?

109