CHEFEN FRU INGEBORG
inte förarga sig eller komma förargelse åstad. Hon skulle roa sig! Det var hon, som skulle betala räkningen, och hon hade varit bra dum om hon inte sökt valuta för pengarna. Men hur skulle hon roa sig? Hon ville inte dansa, det roade henne ej. Hon ville inte bli kysst, det roade henne ännu mindre. Hon ville se på. Hon ville njuta andras dans och andras kyssar. Hon ville njuta andras kroppar utan att vidröra dem med annat än blicken. Hon trodde att hon var tolerant. Hon trodde att hon förskaffade sig ett oförargligt nöje genom att betrakta ungdomens lek. I själva verket var hon — utan att ha en aning därom — så djupt omoralisk som en människa kan bli. Under det att hon strövade omkring bland den lekande ungdomen, glömsk av sitt beslut att lämna festen, alltmera behaglig till sinnes, road, tolerant, förtjust av vackra syner, värmd, rörd av sin dotters skönhet, stolt över sin son, stolt till och med över fästmannen, som förde sig väl, värmd av ungdomens värme, smekt av dessa intima och eggande smekningar, som kallas dans, upphetsad av de unga ansiktenas upphetsning, kittlad av svartglittrande feberblickar, som visserligen inte sökte hennes, uppjagad till ett erotiskt sinnesrus, som hon själv tog för en ovanlig men oskyldig munterhet, gled hon in i den impotenta omoral, som skulle medföra döden, egendomligt nog ej själens död, men väl kroppens. Och varför ej själens? Därför att denna engång kloka och besinningsfulla och alltjämt stolta och starka människa vid en viss tidpunkt klart såg att hon kunde undgå själens förruttnelse blott genom att offra sin kropp.
Utan att längre känna någon längtan efter säng och sömn, tvärtom för varje timme alltmera stimulerad, vandrade hon omkring bland den erotiskt upphetsade ungdomen, njutande denna upphetsning mångfaldigad i andras kroppar. Hon mumlade för sig själv: Ja, gå på ni, barn, roa er mens ni
