Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Eller var han drucken? Eller hade han märkt att hon betraktat honom och trott henne betagen? Får nutidens ungdom ingen tuktan? Gör den precis vad som faller den in? Har den ingen självbehärskning, ingen stolthet, intet levnadsvett? Hon var matt, hon mådde illa, hon ville smyga sin väg, men förmådde inte resa sig. Hon såg en skymt av Kurt i dörröppningen, och ropade. Han kom, brådskande, upphetsad, strålande och otålig. Hon grep honom i armen för att han inte skulle springa sin kos ögonblickligen, och hon sa: Den där italienaren, är han drucken? Kurt stirade häpen på henne, brast så i skratt.

Har han gjort dig sin kärleksförklaring? Fäst dig inte vid det, stackars mamma, den är värdelös. Han har varit gasförgiftad och är lite krack alltjämt. Inte mycket, just lagom för att göra kärleksförklaringar till höger och vänster. Ingen fäster sig vid det, allra minst han själv —

Kurt bort. Och fru Ingeborg utbrast: Jaså, han är konstig. Nå, guskepris för det! Synd om pojken — men det höjer honom i min aktning att han är konstig. Han kan ju inte rå för att han varit gasförgiftad.

Klockan var redan ett och hon fann det vara tid att smita. Ingen skulle sakna henne. Ibland är det bra att inte bli saknad. Hon längtade våldsamt efter sängen. Men just som hon skulle resa sig ur soffan, kom ett par indansande. De dansade fram och tillbaka i det lilla rummet, och allt under det att de dansade, kysstes de. Hennes obetydliga närvaro varsnade de ej, och när de kyssts tillräckligt, dansade de åter ut. Fru Ingeborg sa: Åter ett fall av gasförgiftning! Och hon skrattade.

Hon kände sig plötsligt helt tolerant. Gamla människor bli lätt gnatiga. Kanske var ungdomen lika lättsinnig på hennes tid, fast hon inte mindes så noga. I alla händelser tänkte hon

110