CHEFEN FRU INGEBORG
man går klädd ungefär som hans egen gumma — vilken han sannerligen inte skulle varna! Men bonden inbillar sig ingenting i den vägen. Han vet, att stadsbor och bönder inte gå likadant klädda. När han är i stan, skäms han en liten smula för sina kläder, på landet förargar honom stadsbornas. De passa inte, de är dumma. Det är därför han vid alla möjliga tillfällen säger : Akta den fina klänningen! Det är hans sätt att skilja getterna från fåren. Fast man bor ett stenkast från hans gård, fast man så gott som dagligen besöker honom och troget delar alla hans åsikter rörande politik, jordbruk och fiske, blir man aldrig hans granne. När man talar om sin ”gamle vän Öhman” innebär det ungefär samma tomma skryt som när en titulär kammarherre talar om ”sin gamle vän Oscar”.
Lättare är det att bli förtrolig med kringvandrande försäljare av bär, svamp, vispar, träskedar. Man köper, bjuder på kaffe och samtalar länge och med verkligt nöje. Ty man har plötsligt funnit den rätta tonen. Tror man. I själva verket är det den kringvandrande, som funnit rätta tonen. Yrket har lärt honom att tala till herrskapsfolk, lantligt, okonstlat och likväl avpassat efter deras fattningsförmåga. Kommer en sådan gubbe eller gumma igen år efter år, vilket ofta är fallet, betraktar man henne som en vän och nästan som en tillhörighet. Man säger: vår Lotta. Hör man sen ett dussin andra familjer säga ”vår Lotta” blir man en smula överraskad och stött. Emellertid uppfattas hon som ett värdefullt samband med de människor som leva ett okonstlat liv i naturen.
En annan väg att komma det okonstlade jordelivet nära är förtrolighet med djuren. När man stryker kossan över mulen och gnuggar henne mellan hornen, har man en behaglig känsla av att förstå sig på djur. Man är inte främ-
