CHEFEN FRU INGEBORG
att jag vill hjälpa — Med pinnen reser man honom, men som en trilsk barnunge kastar han sig ånyo på rygg. Det upprepas gång på gång. Man blir ivrig, man känner förtrytelse och tillgivenhet, ty det är en ohjälplig dumbom man vill hjälpa. Äntligen får man honom på benen. Han står sten stilla, hans energi tyckes krossad. Man ger honom en liten knuff därbak. Friskt mod! Nya tag! Maten väntar! Då spänner han plötsligt ut vingarna, flyger. Man följer honom med blicken, fastnar i molnen. Ett helt litet rosafärgat moln har glidit loss från allting annat, glider allena, lätt och sorglöst.
Gruvligt och ljuvligt jordisk känner man sig, då man lägger dynga på sin ägandes jord, själv jordig högt upp över knäna, ja, ända upp i pannan. I stället för ordet dynga kan man använda ordet gödsel eller gödning. Men Öhman säger dynga. För väluppfostrade barn ha fula ord en stor betydelse. De avsky dem och längta efter dem, och de avsky och längta efter tingen bakom orden. De veta, att allt det där är de elaka barnens egendom. Och de undra om det kanske kan vara lika bra att vara ett elakt barn som ett snällt. De äro långtifrån att tro så, men de misstänka. De misstänka att det kan finnas en viss sorts styrka och glädje i fula ord och fula handlingar. En liten flicka som strängeligen tillhålles att aldrig yttra ordet sk—t, går hela dagen omkring och mumlar: jag ska aldrig säga sk—t, det är fult att säga sk—t. Genom att samtidigt förbjuda synden och begå den söker hon i dubbel måtto stärka sin lilla själ. Hon vill vara på den säkra sidan, ifall det skulle visa sig att allting är lika bra. Ur jorden, som man själv arbetat, gödslat, besått, kommer i sinom tid det, som fullbordar återföreningen med jorden: blommorna, grönsakerna, rötterna, potatisen. Blommorna äro till för att barn ska få känna sig som vuxna och de vuxna
122
