Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

som barn. Skyddslösa ställa de sig under barnens beskydd och väcka hos dessa själviska och grymma små vilddjur den första ömheten, den första osjälviska varsamheten, den första lusten att vårda och skydda. De glada färgerna, den söta doften spela samma roll för barnen som för bi och humla: de locka dem till blommorna, som i sin maktlöshet ha makt att skänka åt bi och humla honung, åt barnen glädje och godhet. Och om barnet förstör blomman är hon ädelmodig och ödmjuk nog att icke förstöra sitt glädjevärv. Den förfärliga dockan med avslagen näsa hämnas genom grymma samvetskval. Blomman hämnas icke. Det här lilla missödet får vi väl glömma, säger hon, vissnar hastigt och ger rum för sina vackra systrar. Så förhåller det sig med barnen. Men för den vuxna människan äro blommorna de enda leksaker som hon ej blott kan leka med utan även älska. De äro hennes glada, ljusa, lätta, sorglösa tankars barn. En kvinna framför sitt blomsterfönster är nästan lika lycklig som en liten flicka framför sitt dockskåp. Så förhåller det sig med de blommor, vi själva så, vattna och vårda. Vad den självsatta potatisen beträffar, rötterna, grönsakerna, så föra de oss rakt ned i jorden. De förmäla vår kropp och vår själ med myllan — vår själ genom arbetet, vår kropp genom arbetets frukter. Vi äta vårt arbete. Vi leva av oss själva genom jorden.

Man är inte en konstprodukt av okänd och kanske oduglig sammansättning; man är virke med rot i jorden. Någon gång om året bör man känna efter att så verkligen är förhållandet. Övertyga sig om att man i själva verket icke är något annat än en människa på en jordlapp.


Sittande på Sommarros förstutrappa hade fru Ingeborg till höger om sig på några hundra meters avstånd tennis-

123