CHEFEN FRU INGEBORG
på bryggan en gestalt kravlande upp som det tycktes ur vattnet, men antagligen ur en ökstock. Gestalten reste sig synbarligen med möda och började vandra fram mot huset. Fru Ingeborg antog att det var en luffare. Dräkten och sättet att lafsa framåt, brådskande, med kraftiga steg och likväl hållningslöst, gav henne rätt. Men vid ett visst ögonblick blev henne synen av luffaren drömligt overklig — när han kommit så nära att hon tydligt urskilde ansiktet. Luffaren var samma tiggare, som två gånger oroat henne på kontoret. Hur hade han hittat hit och varför förföljde han henne? Hon blev inte orolig, hon hade ju folk runtomkring sig, men det beredde henne ett verkligt obehag att plötsligt varsna den där figuren mitt i den fridsamma, kära Sommarrotavlan. Emellertid blev hon en smula orolig — troende honom drucken eller tokig — då han tätt framför henne svängde sin hatt och hälsade henne med de något besynnerliga orden:
Fru Balzar, jag ber att få presentera herr Lazar.
Han skrattade med vidöppen, nästan tandlös mun, men drog därvid in luften i stället för att framstöta den. Skrattet ljöd därför som ett kippande Ah! Ah! Ah! Det lät kusligt dårhusaktigt, fast det blott berodde därpå att han led av astma. Med händerna tryckta mot bröstet sjönk han ned på trappan, i halvliggande ställning. Fru Balzar, som inte rätt visste, vad hon borde göra, förblev sittande. Anfallet gick över, tiggaren satte sig upp. Han bad om ursäkt. Och han sa:
Jag hoppas fru Balzar uppskattade min lilla calembourg? Det var en sammanslagning av mitt namn, Larzon, och min fattigdom. Frun begriper? Lazarus! För resten har jag gjort bättre ordlekar i min dar. Jag har haft den äran att gå i monsieur Jacques Balzars skola.
