CHEFEN FRU INGEBORG
Bland tiggarens minnen fanns det likvisst några — en hel serie — som upprörde henne inte blott därför ”att någonting sådant får förekomma” utan än mer därför att de förekommit i hennes liv. Beträffande dessa episoder hade hennes motvilja att minnas varit tillräckligt stark för att hålla dem alldeles nere. Nu sköto de plötsligt upp i ljuset. Tiggaren, som ibland satt tyst för att låta minnena självmant tillströmma (han var alltför slö för att ha någon makt över dem), inledde denna serie med att utropa:
En liten modist, frun, hon är alltid lätt på foten! Folk är tvärsäkra på det!
Varje yrke anses äga sin särskilda moraliska atmosfär. Läkaren omges av ett kyligt, lätt cyniskt allvar, prästen av ett hjärtevarmt. Lärarens allvar är torrt och dammigt. Officern och köpmannen äro båda hederliga, men på så skilda sätt, att officern skulle anse sig vanhedrad om hans heder vore som köpmannens, och köpmannen skulle anse sig ruinerad om hans heder vore som officerns. Av konstnärens arbete väntar man sig njutning och identifierar därför konstnären med njutningsmänniskan: han är en glad ture, en bohemien. Diplomaten, som dels sysslar med hemlighetsfulla statsärenden, dels representerar vid diverse fester, omges också av en njutningsatmosfär, men en hemlighetsfull, raffinerad, syndig. Samma luft insveper hovkretsar, någon gång tillsatt med en smula religiositet. Den luft en sadelmakare inandas, har en betydligt starkare politisk och social halt än luften kring en dramaturg — även fastän dramaturgen råkat skriva ”Vävarna”. När Paderevski blev president talade man om operett och fars, ehuru man då näppeligen visste något om hans statsmannaegenskaper. En officersfru har inte lika sträng moral som en prästfru. Bonden och skådespelaren leva i rättframhet, men bondens är tung
