Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

och bjödo henne frikostigt en vida bättre ställning. Men hon sa nej. Hon hade själv skaffat sig en plats och tänkte behålla den. Följden blev brytning. Gamla bekanta hälsade henne alltjämt på gatan, men stannade ej för att hälsa. Unga vänner vägrade henne till och med hälsningen. Några enstaka kommo till henne i smyg för att trösta och uppmuntra. Det var dem hon längre fram i tiden brukade kalla ”mina gamla” — desamma som ”kommittén” uteslutit från Julias fest. Vissa andra sökte förmå herr Balzar att avskeda henne. Det plågade dem att bli betjänade av pastor primarius’ dotter. Den försiktige chefen flyttade henne efter några månader från butiken till kontoret, vilket i varje fall inte var någon degradering.

Ungefär så mycket mindes fru Balzar av skandalen, en serie hågkomster, schematiskt ordnade, detaljlösa. I tiggarens skalle däremot trängdes en massa livliga, färgstarka minnen, sprattlade och snodde omkring varann som guldfiskar i en glaskupa. Minns frun det? Minns frun det? Och hon lyssnade till små berättelser om glömda lidanden, lyssnade rörd och ibland upprörd, fast på ett alldeles osjälviskt sätt. När en liten pys blir orättvist agad, uppröres han inte så mycket av orättvisa som därav att olyckan just drabbar honom. Men när farmor tjugufem år senare skildrar denna för längesen glömda aga, vredgas han över orättvisan, inte därför att den drabbat honom, utan därför att den existerat. Ett lidande är övergående, men dess moraliska innebörd förblir ett värde eller ovärde. Handlingens moral överlever handlingen i årtionden, stundom i årtusenden. Skildringen av ett justitiemord, begånget i Aten två och ett halvt årtusende tillbaka i tiden, kan komma oss att glömma den felaktiga slaktarräkning, man nyss ville tvinga oss att betala och som dock innebär ett hot mot vårt välstånd.


130