Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

lagt endast om man vill tillerkänna det erotiska tänkandet förmågan att väl överlägga) att ”taga denna kvinna etc. i nöd och lust” — från hennes sida en kortvarig rådvillhet (tycker jag verkligen om honom? är det inte rysligt att gifta sig? vad ska folk säga?) — därefter förlovning — eklaterad förlovning med behag och obehag — giftermål. Man kan inte tänka sig ett mera regelrätt förlopp. I tiggarens framställning blev det annorlunda, men denna framställning rubbade på intet sätt hennes minnen, som härvidlag voro fasta. Hans minnen bottnade i en feluppfattning av vissa små händelser, vilka inträffat mellan förlovningen och den eklaterade förlovningen.

Samhällets tyranniska fordran att in i detalj bestämma individens liv tar sig under skilda tider skilda uttryck, men individens protest mot detta förtryck har som oftast tagit gestalt inom den erotiska sfären. Om man hade en pålitlig statistik (contradictio in adjecto) beträffande antalet hor och antalet inbrott, begångna under ett år (för att inte tala om det socialt mera betydelsefulla brottet: vägran att göra militärtjänst), skulle man kanske upphöra med pratet om erotikens samhälleliga betydelselöshet. Det är ingalunda betydelselöst att individen protesterar mot samhället, som, hållande honom i sitt järngrepp, stundom hjälper honom, stundom stjälper, stundom förbättrar, stundom försämrar, men som alltid handlar ”på en slump” (ty i vida högre grad än individen lever samhället ett ”driftliv”, föga påverkat av förnuft, än mindre av ideal). Individen, som inte kan erkänna att ett riksdagsbeslut eller ”härmed nedkallar jag Guds välsignelse över detta äkta förbund” eller andra formula äro lika bindande som hans eget bondförnufts slutsatser, protesterar in Veneris. Det är inte köttet som är svagt, det är anden, viljan, modet: han väljer den lättaste, vanligaste,

135