CHEFEN FRU INGEBORG
minst riskfyllda formen för protest. Ett påtagligt och ganska roande uttryck tar sig denna ”protestantism” i äkta makars plötsliga lust att hemligt, förstulet smekas. Den regelrätta godnattkyssen, den ofta upprepade omfamningen blir dem med ens förhatlig. Man ersätter dessa legitimerade handlingar med en hemlighetsfull promenad i Hagaparken eller en resa till Venedig. Och vare sig penningpungen väljer Haga eller Venedig ger man sig sken av att vara ytterst nygifta eller ännu hellre bara förlovade eller allra helst förenade i en ”brottslig” kärlek. Sålunda kan det hända att ett grånande silverbröllopspar smyger sig in i en veneziansk eller hagalundsk portgång för att med skygghet och ängslan pussas. Det är brudrovets spänning man vill känna. Samhället ordnar och stämplar (”trikinfritt”) allt. Vi anse detta ordnande och stämplande nödvändigt, men i våra bästa ögonblick — d. v. s. de fåtaliga då vi leva — finna vi det odrägigt. Om man nu överraskar ett dylikt silver- eller järnbröllopspar i veneziansk eller hagalundsk omgivning frestas man kanske att säga: De där söka krydda en falnad och fadd kärlek! Man har fullständigt orätt. Den äktenskapliga käreken falnar inte. Över de flesta skilsmässor skulle man kunna rista orden: Du är inte död, du sover. Ynglingen, som naken, på spänstigt höjda fötter smyger sig in i brudkammaren, är inte mer älskad än gubben, som blottas för sista tvagningen. Kärleken är en förklädd prins. Det tycks roa honom att taga tjänst hos Kroppen, springa ärenden, förrätta drängsysslor. Han vet att han en dag skall återfinna och återvinna sin värdighet. Kärleken är kroppslig och suveränt oberoende av kroppen. Credo quia absurdum. Jag älskar en flicka. Om nu Moses stiger ned från Sinai och förbjuder mig att äga henne kroppsligen, så kan jag mycket väl lyda honom. Jag kan draga mig tillbaka till Sinai och leva
136
