CHEFEN FRU INGEBORG
handel, hindrat honom, i förtäckta ordalag uppmanat honom att hålla sig på mattan. De tyckte om henne, de beundrade henne personligen och voro stolta över att äga en kamrat, som var dotter till pastor primarius. Hon spred glans över firman, över yrket, och de ämnade inte tillåta att denna glans fläckades. När de slutligen misstänkte att det hade hänt som i själva verket hände först tolv timmar efter det att prästen sagt: Vill du Jean Jacques Emile Balzar taga denna kvinna — blev deras förbittring så stor, att de beslöto taga sin förment otuktige chef i upptuktelse. En kväll begåvo de sig alltså i samlad trupp till herr Balzar och fordrade att han skulle gifta sig —
Vad är det Larsson säger ! utbrast fru Ingeborg, kippande efter andan. Vad är det för dumt prat! Det är inte möjligt —
Tiggaren sa:
Jo jo mensan, frun! Vi gick till honom och han blev mjuk i knäna —
Mjuk i knäna! upprepade fru Ingeborg.
Visst! sa tiggaren. Det var jag, som talade med honom. På skarpen, förstår frun. Och sen blev det förlovning. Hans version av det Balzarska äktenskapets tillkomst var påtagligt falsk. Dess enda sanning var, att Larzon under tiden mellan förlovningen och förlovningens eklatering blivit vittne till några förstulna smekningar, anat ”det värsta”, vredgats över att en fin flicka, som han till på köpet betrakade som sin skyddsling, råkat ut för någonting dylikt samt sagt till sig själv: jag ska minsann lära chefen att veta hut. Längre hade han inte gått då, men tio eller tjugu år senare hade han förverkligat sin tappra och ädelmodiga föresats — i fantasin, förfalskande sina minnen. Sådant är just vad man kan vänta sig av en man, som stavar sitt hederliga Larsson med z. Ty vad innebär en dylik felstavning? Den säger oss,
138
