CHEFEN FRU INGEBORG
som eremit, eller jag kan fara till Babylon och roa mig på tusende sätt. Men om Moses förbjuder mig att älska flickan, så kan jag inte lyda denne urtyp för alla dåraktiga samhällsgrundare. Jag skall vandra genom mitt liv och hans samhälle med flickan i mitt hjärta, och då jag ligger på mitt dödsläger skola alla samhällen störta samman och flickan skall komma och kyssa mig. Emellertid har Moses inte förbjudit mig vare sig att äga eller att älska flickan. Då låtsas vi att han lagt denna dumhet till alla de andra, och gömmande oss i ett veck av jättens mantel protestera vi genom en oförbjuden kyss mot samtliga Tio Guds Bud — dessa stentavlor, på vilka människan byggt en religion, samhället ett polisreglemente.
Sedan köpman Balzar och pastor primarius’ dotter förovat sig, bestämt dagen för eklateringen och — approximativt — dagen för bröllopet, började de leka den gamla eken: ”förbjuden frukt smakar bäst”. Förstulna och krampaktiga handtryckningar, kyssar-bak-dörren, finurligt planlagda möten i lagerrummet, en middag på Pelikan, ett möte i Humlegården, ett möte hos Balzar, en supé på Djurgårdsbrunn — alltsammans verkställt efter många och långa viskande samtal över kassaboken, och i upphetsad rädsla att ”någon skulle få nys om något”. Detta ”något” som de redan bestämt sig för att annonsera i tidningarna om ett par månader! Det hade varit en lustig tid och det var lustigt att på gamla dar höra dess små händelser skildras av en, som bevittnat dem och missförstått dem. Herr Larzon och hans kamrater hade med utomordentligt intresse avlyssnat en komedi, som de trodde vara en tragedi: den värnlösa flickans kamp med förföraren. Och de hade inte nöjt sig med att avlyssna, de hade efter förmåga ingripit. Upprepade gånger hade de stört herr Balzar i hans ”skamliga” kärleks-
