CHEFEN FRU INGEBORG
han gav dem inte leksaker. Han var själv en leksak, som de fått, när de voro riktigt små och som det alltjämt roade dem att titta på, fast de redan voro vuxna jäntor. Han försökte beskriva dem för fru Ingeborg, men blev därvid så ivrig, att han stammade och slutligen tappade talet i ett nytt anfall av astma. Han bad om en cigarrett, ty ett par rökbloss lättar det astmatiska trycket över bröstet. Hon gick in och hämtade en ask, oupptagen, och tog samtidigt ur hushållsskrinet en hundralapp. Hon skulle ha velat ge honom både mer och mindre — mer om hon därmed verkligen hjälpt honom — mindre därför att det dock är meningslöst att sticka en så stor slant i handen på en fullständigt förfallen stackare. Tiggaren tog emot hundralappen som om den varit en femöring, och i stället för att tacka utbrast han: Frun skulle se töserna! Frun skulle! Han tryckte på ordet skulle som om han velat säga, att lite var kunde ha gott av att kosta på sig en Skåneresa för att få titta på töserna. Han berättade, att de kallade honom guffar. Det hade de hittat på själva och det fann han betydelsefullt, eftersom de ju inte visste att han var deras far. Tro om de hade något på känn? Blod är tjockare än vatten. För resten fann han det också mycket löjligt att bli kallad guffar av sina egna barn. Han frågade om det inte var skämtsamt? Och han skrattade och slog sig på knäna. Är man bara tillräckligt ödmjuk, finner man till sist i Försynens stränga regemente det skämtsamma. En eländig luffare har två döttrar, välklädda, välfödda, vackra, lyckliga — han besöker dem när det faller honom in, ser efter hur mycket de vuxit, hör dem kvittra och babbla, han blir väl emottagen, omhuldad, nästan hedrad, kallas guffar, får bröd och korv — alltsammans utan att behöva betala ett öre. Det är skämtsamt, ty vore han en arbetsam och ordentlig fader
