Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

skulle han ha en massa besvär och kostnader och inte roligare för det.

Plötsligt suckade han och sa:

Men brännvin har de inte, töserna. Skulle frun vilja bjuda mig på något starkt?

Hon hörde inte alls på det örat, utan frågade om det inte kändes hårt att se dem så sällan och kort. Han muttrade:

Varför det? Man träffas och så går man sin väg. Det kan vara lika bra som något annat. Men jag blir sittande här tills frun ger mig något starkt.

Hotelsen att stanna kom henne att tänka på att han helst borde ge sig i väg så fort som möjligt. Ty om nu Andersson komme från myrstacken och om han och luffaren kände igen varandra — vilket var troligt — så skulle den sentimentale Andersson börja tala om gamla minnen med sin förolyckade kamrat. Hela historien skulle dras omigen, vilket var odrägligt i och för sig. Men inte nog med det. Barnen skulle komma, bli nyfikna, lyssna. Hon kunde riskera att de fingo till livs den osmakliga historien om förlovningen. Eller någonting liknande. Alltså var det obehagligt att han satt där och nödvändigt att han gick. Hon beslöt att ge honom en sup. Visserligen är det orätt att ge en drinkare sprit, men å andra sidan betyder väl ett glas mer eller mindre inte mycket för en redan fördärvad kropp? Och om hon nu kunde befria sig själv från ett obehag genom att bereda stackaren ett behag, så kunde det inte ligga någonting så värst ont i det. Emellertid sa hon någonting om att hon inte borde ge honom sprit, eftersom spriten tydligen varit hans fördärv. Han gav henne en förargad, föraktfull blick och svarade: Frun ska inte vara dum! Det är själen som tar kål på kroppen och om den använder rep eller sprit, det kan vara lika bra. Man super därför att man vill bli av med livhanken.


142