Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

en överlägsen människa blir han odräglig, söker med all makt spela jämlike, antyder en förtrolighet, som inte finns, retar sin älskade med stickord och dumma kvickheter för att genom sin frimodighet dölja en grym fruktan att vara föraktad. Strykande en åldersskillnad på tjugufem år talade herr Andersson om ”våra ungdomsminnen” och skildrade dem så retsamt som möjligt. Han lyckades försätta fru Ingeborg i en sinnesstämning, som bäst karakteriseras med orden: hon gitte inte bli ond.

Barnen lyssnade livligt intresserade till berättelsen om pastor primarius’ dotter. De hade hört den förr och kunde ingripa med rättelser och förmodanden. Fästmannen var ännu mera intresserad. Hans vördnad för den blivande svärmodern var så stor, att den gränsade till rädsla och motvilja. Nu försökte han tänka sig fru Ingeborg som en liten snärta, kanske med hattask på armen, trippande framåt, följd i hälarna av en eller annan flickjägare. Tanken behagade honom helt enkelt därför att den något lättade trycket av en alltför stor vördnad. Han log spjuveraktigt och utbrast:

Nej, tänk så lustigt! Att mamma varit en vanlig butiksflicka!

Klumpigheten bekom honom inte själv det allra ringaste, inte heller Kurt, inte heller Andersson, inte heller Sussi, som dock anmärkte: Vanlig! — jag skulle tro att hon var en högst ovanlig butiksflicka! Men de båda fruarna de Lorche och Balzar rodnade, den förra svagt, den senare ganska djupt. Olyckligtvis iakttogo de varandra och den ofrivilliga klumpigheten, som eljest kunnat halka obemärkt förbi, blev genom den ömsesidiga rodnaden erkänd som en förolämpning. Vidare betydde rodnaden för fru Ingeborg ett erkännande av att hon skämdes över att ha varit en vanlig butiksflicka. Erkännandet var fullständigt falskt och hon kunde

146