Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

minstone vördnad, ty jag är Olycklig! Att ha det så bra som du är skamligt!

Under denna stumma predikan, maskerad med ett lamt samtal, förflöto tre morgontimmar. Ungdomarna återvände från sjön med badlakan kastade över axlarna. Fru de Lorche synade sitt arbete, smålog, sa: Vet Ingeborg hur mycket jag har förtjänt på de här tre timmarna? Jämnt tjugufem öre! Ungefär samtidigt ropade Kurt från verandan: Vem har tagit mina cigarretter! Det var dyra cigarretter, tjugufem öre stycket! Fru de Lorche betraktade sin värdinna och arbetsgivarinna. Slumpen eller den heliga Olyckan själv hade givit hennes tysta predikan en triumfal avslutning. Hon kände medlidande med den rika och sänkte sakta blicken till pärlstickningen.

Emellertid fortsatte Kurt högröstad och påstridig:

Eftersom ingen annan röker, så har endera Louis eller Sussi tagit dem. Jag vill ha mina cigarretter. På detta bord låg i går kväll en oupptagen ask Sarony. Det är faktum, och jag fordrar förklaring.

Fru Ingeborg visste, att han hellre skulle dö än avstå från en nöjaktig förklaring. Hon steg upp på verandan och berättade att hon givit Larzon cigarretterna. Kurt sa: Gott! Bara jag får veta! Men fästmannen utbrast: Var det så särdeles försiktigt, mamma? Luffare är eldfarliga redan utan cigarretter! Fru Ingeborg svarade snävt: Han behövde dem, han hade astma. Hon gick in i salen för att hjälpa Tysta Marie duka till lunch. Då blandade sig herr Anderssons röst med de ungas ute på verandan. Han berättade att han åter stött på Larzon. Han hade legat i skogen, inte långt från landsvägen, sovande, antagligen dödfull, med en halvtömd literbutelj kärligt tryckt mot sitt bröst. Sannolikt hdae han

148