CHEFEN FRU INGEBORG
varit i stan och skaffat sig langarsprit. Men varför hade han återvänt? Fästmannen brast i skratt.
Återvänt! Skulle man inte återvända till ett ställe, där man får hundra kronor, snaps och cigarretter? Fråga hellre hur vi ska få honom härifrån! Det går nog inte med mindre än länsman —
Nu uppstod en tvist mellan herr Andersson och fästmannen rörande luffaren. Kurt och Sussi blandade sig inte i samtalet. Fru Ingeborg i salen hörde nästan endast vad fästmannen sa, ty under tvistens gång hetsade han för ovanlighetens skull upp sig och blev högröstad. Herr Andersson förde lågmält och godmodigt frihetens talan. Varför ska en sån där stackars luffare ovillkorligen spärras in? Jo! Därför att han är ett skadedjur! Han skrämmer barn, han överfaller kvinnor, han är ytterst eldfarlig, i synnerhet en torrsommar, då tallskogen är en enda stor bit fnöske. Därpå följde en lågmäld replik från herr Andersson, därpå ett hetsigt och hånfullt utrop från fästmannen:
Ett sånt där kräk! Jag har inte något medlidande —
Först förvånade det henne att höra fästmannen föra lagens och klokhetens talan. Därpå beredde det henne en besvikelse. När någon av ens närmaste plötsligt framvisar ett nytt karaktärsdrag, blir man orolig. Kände jag dig inte bättre, känner jag dig kanske inte alls. Enligt fru Ingeborgs förmenande var fästmannen en godhjärtad, vek, försynt slarver, en snäll gosse — kanske lite väl barnslig. Att höra honom med upphetsad, kraftig stämma domdera om länsman och häkte var ungefär lika obehagligt som att höra ett barn svära. Men hon sa till sig själv: Han har rätt. Det vore rysligt om Larzon i fyllan och villan ställde till med någon olycka. Skulden bleve min.
Under intryck av fästmannens röst och ord ändrade hon
