CHEFEN FRU INGEBORG
mumlade fru Ingeborg förbittrad: En sån ton han tar sig! Men den här saken är det då äntligen jag som avgör —
Tyvärr misstog hon sig beträffande själva saken. Hon trodde att frågan rörde sig om en för henne nästan okänd och fullständigt likgiltig man. Emellertid var hon starkt upprörd, och främmande människors vidriga öden röra oss endast i den mån de kunna bli objekt för redan befintliga, kanske under åratal upplagrade känslor. Saken var helt enkelt den, att pastor primarius’ dotter, som av nöden deklasserats och av människorna förolämpats, ett kvartsekel senare plötsligt beslöt att återbörda något av den väl skrinlagda bitterheten. Louis de Lorche blev ingalunda slumpvis föremål för utbrottet. Om en vidskeplig människa hittar en hästsko, tillskrives alla lyckliga händelser dess makt. En katts språng över gatan får skuld för olyckorna. Den ovidskeplige hånler åt hästskon, men förblir trogen den gamla övertron på olycksfåglar. Sen den där kom in i firman, går allting bakvänt! Väl att märka: ej blott ärenden, som olycksfågeln handlagt, utan allt. Från och med den dag, då Louis de Lorche kommit in i familjen, hade obehag länkats vid obehag. Den alltjämt omstridda och oroande hattaffären sammanföll med den första bekantskapen. Stridigheterna med sonen hade gått jämsides med svartsjukan på dottern. Man betyder nästan allt för en människa och ingen annan betyder särdeles mycket för henne — en vacker dag betyder en annan nästan allt för den där människan och en själv ej särdeles mycket. Nog känns det snopet. Men man får tugga det i sig och hålla god min, ty det är naturens ordning, livets gång. Om man åtminstone hade den tillfredsställelsen att i intränglingen se en karlakarl, en typ sådan som mannen med halsdukarna. Men ingalunda! Snarare är han ett kräk, en person med mystiska skulder, som man luras att betala.
