Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

emellertid snart åsikt. Skicka efter länsman? Ena kvällen sitta och prata helt förtroligt med en stackare, andra kvällen tussa länsman på honom ? Ska det vara bra? Till på köpet en gammal bekant, en före detta kamrat —

Nu sa fästmannen — besvarande en sentimental replik från herr Andersson —: Äsch, ett sånt där kräk har inga känslor!

Hur överlägset sagt! Ungefär lika överlägset som: Så lustigt, en vanlig butiksflicka! Kanske kan ett osnyggt kräk, som super sig full i skogen, vara lika bra som guldkrogarnas välklädda kräk? Inga känslor! Töserna då? Hyste han inga känslor för töserna, som under pilen vid diket väntade på sin lustiga beskedliga pappa-docka, sin levande leksak? Bilden av dessa töser, som hon för säkerhets skull och trots Larzons uppgift gjorde till riktigt små tultor, blev avgörande. Hon såg den egendomliga gruppen framför sig: den vilande luffaren med ryggen stödd mot pilens stam, de lekande barnen, de guldgula blommorna på dikesrenen, det glittrande vattnet. I all dess unlerlighet var tavlan rörande och för kvinnohjärtat innebär det rörande en suverän dispens från klokhetshänsyn. Vem avgjorde om flickorna skulle vänta förgäves på sin pappa-docka? Kanske herr Louis de Lorche? Hur äckligt! Hon fattade sitt beslut: Länsman skulle ej tillkallas, luffaren skulle lämnas i fred.

Sådant var det beslut, hon trodde sig fatta. I själva verket beslöt hon sig för att bli ond. Hos kvinnan ligger beslutsamheten nära vreden. Hon behöver en nypa vrede för att därmed sälta och stärka sin beslutsamhet. Hon säger inte: jag bestämmer! Utan: Nej, nu är det då äntligen min tur att bestämma ! Även om hon städse får sin vilja fram säger hon för varje gång: Äntligen, det var då inte för tidigt! Och när nu fästmannen yttrade: Jag tänker inte tillåta — —

150