CHEFEN FRU INGEBORG
tärsstyrka —; för kvinnor ter den sig som någonting ofattbart och demoniskt, helt enkelt därför att den inte är förknippad med lidelse, blott med resonemang.
Fästmannens beteende mot vännen-självmordskandidaten var alltså kärnan i cyklonens sista och våldsammaste fas. Det var inte längre förargelse, förakt och sårad stolthet som brusade fram, det var rädsla och avsky. Han var en omänniska, ett vidunder. Han var en fullständigt känslolös, en degenererad, en ofullgången. Den som gjort, vad han gjort, är i stånd till allt, som är fegt och hjärtlöst. Hon utbrast: Och till dig skulle jag anförtro Sussi? Tack. Du kan anse den frågan avgjord.
Under cyklonens sista fas blev hennes sinnesrörelse så stark, att det svartnade för hennes ögon. Fästmannen, som stod på ett par stegs avstånd, försvann i ett töcknigt mörker. Hennes sista ord, som inneburo att det hela dock medfört ett beslut, återgåvo henne ett visst lugn. Det klarnade för hennes ögon och vad hon först urskilde och envist betraktade var fästmannens panna. Den var helt betäckt av svettdroppar. Dropparna föllo och nya sipprade fram. Plötsligt blev hon medveten om den hemska kontrasten mellan hennes eget stormande, lidelsegalna, obarmhärtiga ordsvall och denna tysta, ödmjuka bön om förskoning. Hon tänkte: Finns det någonting ohyggligare än att tappa förnuft och besinning! Vad allt har jag sagt?
Samtidigt hörde hon Sussis röst tätt intill sig:
Mamma, nu får du inte säga ett enda ord mer.
Modern spratt till. Får? Vad vågade hon säga? Vågade hon förbjuda sin mor? Sannerligen var hon inte färdig att släppa lös en ny storm! Hävda sin auktoritet, upprätthålla sin myndighet, inte låta sig kujoneras — allt det där. Men
156
