Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

klienten och bedyrade, att den ringaste samhällsställning, det tarvligaste arbete vore vida förnämligare än vissa herrars vinglerier och hemgiftsspekulationer. Hon glömde, att Larzon antagligen sjunkit ännu ett stycke under dessa herrars ståndpunkt, och utbrast: Jag! Jag tog emot honom som en gammal kamrat. (Vilket inte var riktigt sant.) Men jag är ju också bara en vanlig butiksflicka. Jag begriper inte att en herre som du gitter umgås i mitt hus. Och det vill jag säga dig — jag känner mig inte smickrad!

Fästmannen, som mottagit alla dessa skopor än med ett fånigt, förvridet leende, än med allvarlig, förundrad uppsyn, och hela tiden nervöst vridande sina händer, gav nu till ett riktigt nödrop, som för resten klingade ganska barnsligt:

Men mamma, vad har jag då gjort?

Vad han hade gjort? Nu visste hon det. Hon hade inte tänkt på saken förut, men fick nu plötsligt klart för sig, vari hans brott bestod. Och det visade sig, att den innersta kärnan i cyklonen inte var det — omedvetna — begäret att hämnas en gammal förolämpning, överflytta ett mått av sin egen bitterhet i en annans själ. Den innersta kärnan var rädsla. Visserligen inte rädsla för herr de Lorche eller för någon skada, han kunde tillfoga henne, men väl en kvinnlig rädsla för en viss art av grymhet. En kvinna kan vara lika grym som en man, hon kan obarmhärtigt plåga en älskare, en vän, en fiende och njuta därav. Men vad som för henne är alldeles främmande och utomordentligt skrämmande, det är den lidelsefria grymheten. Den grymhet, som kan förmå en man att sitta vid sin väns dörr lugnt avvaktande hans självmord, och sägande till sig själv: kanske är det lika bra att han tar livet av sig. Även bland män är denna art sällsynt — och uppfattas för resten inte som grymhet utan som karak-

155