Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

för sitt nöjes skull. Fru Julia provade rätt ofta för sitt nöjes skull och hennes väninna, fru Ingeborg, hade ingenting emot dessa ofta långvariga seanser. De gåvo henne idéer, användbara i yrket. Fru Balzar hade flera präktiga, nyttiga, beundransvärda egenskaper, men hennes fantasi var icke särdeles rik.

Nu inträdde förste kontorschefen, herr Andersson, och yttrade:

Hattmannen är här. Va ska jag svara honom?

Kära Andersson, suckade fru Balzar. Jag har sannerligen inte kunnat besluta mig. Bed honom komma igen i morgon.

Det gör jag inte, genmälte herr Andersson. Hattmannen har redan behandlats på ett oanständigt sätt. Varför fattar inte chefen ett beslut? Jag är rädd, att chefen börjar bli gammal. Det har jag för resten sagt länge: chefen börjar bli gammal.

Herr Andersson närmade sig sjuttiotalet, hans chef hade icke överskridit de fyrtiofem. Men han ville, att de skulle åldras samman. Varken som man eller yrkesman är det roligt att bli gammal. Likväl lindrar det att ha gott sällskap. Herr Andersson var en egoist och en slug karl. Han sökte inbilla sin beundrade chef att hon — i egenskap av kvinna — åldrades ungefär dubbelt så hastigt som han.

Med blicken fästad vid sin spegelbild utbrast fru Koerner:

Ingeborg är femton år äldre än jag. Och vem är jag? Är jag inte en ros i sin knoppning? Skäms, herr Andersson, och vad är det fråga om?

Fru Balzar öppnade en av de stora spegeldörrarna och tog ur väggskåpet fram en läderask. Den innehöll sju små halmhattar, alla sju olika till färgen men av samma modell och i samma flätning. Modellen påminde mest om en fransk hjälm. Flätningen var tunn och ojämn.


14