CHEFEN FRU INGEBORG
Fru Balzar förklarade:
Det är en massartikel. Tar jag ett stort parti, kan jag sälja hatten mycket billigt och har ändå hopp om rätt god förtjänst. Men då krävs det också, att modellen verkligen slår igenom. Jag kan inte variera monteringen särdeles mycket, det bleve för dyrbart. Alla stadens butikstöser och kontorsflickor måste trippa omkring i samma hatt. Jag tror inte på saken.
Och därmed är den avgjord, bestämde herr Andersson skyndsamt. Men fru Koerner höjde ögonbrynen och yttrade :
Ingenting är avgjort, förrän jag har provat hatten. Flickor är apor. Jag unnar dem att gå i samma hatt.
Hon tog en av modellerna och satte den med omsorg på sitt huvud. Under fem minuter rådde tystnad. Fru Balzar stod i begrundan, de båda flickorna i beundran. Gamle Andersson, vitskäggig och fet, smög omkring på tå med armarna utsträckta, fingrarna utspretade. Han tryckte den kullriga ryggen upp mot spegelväggarna, som fördubblade och mångdubblade bilden av en klumpigt men försiktigt framlinkande gorilla. Än hukade han sig ned, grinade och kisade mot den sköna, än sträckte han sig upp mot henne och vidrörde hastigt och skyggt hennes lockar. Fru Koerner, van att beskådas, beskådade ostörd sig själv. Hon mumlade:
Förvånande, förtjusande och förförisk.
Omdömet måste dock endast ha gällt hennes egen person, ty hon tillade:
Hatten är tarvlig och tråkig. Den klär mig inte. Mitt ansikte är för själfullt och har för mycket race. Låt oss nu prova på dig, Ingeborg. Du är vacker men lättfattlig. Du ser ut som en lätt åldrad butiksflicka av ovanlig skönhet.
Låt oss hellre försöka med en icke åldrad butiksflicka, mumlade fru Balzar. Hon valde bland flickorna den sötaste
