CHEFEN FRU INGEBORG
sätt, när vännen-kroppen visar sig äga i behåll vissa ungdomliga färdigheter. Över ynglingens idrottstävlan glänser ofta ett starkt patos. Han för fram sig själv, han är sin kropp, och frågan om seger eller nederlag avgöres under andlös spänning. Old boys tåga in på arenan med avsiktligt komisk värdighet och förlägna leenden i mungiporna. Nåja, mitt herrskap, ni ska inte få se någonting särdeles märkvärdigt. Vi komma här med våra gamla hundar. Vi fick dem när vi föddes. Nu är de gamla. Man kan inte begära, att de ska hoppa särdeles bra, men man ska kanske få se, att de hoppa bra för sin ålder. Så säger man och låter den gamla hunden hoppa. Här glänser intet patos. Det är inte vi, som tävla, det är våra gamla hundar. Ett skämt blott! Men innerst inne gömmer man dock en viss spänning. Ty hoppar hunden för sin ålder bra, så tör det betyda att han har än en tid att leva. Och hur överlägsna vännen-kroppen vi än må bli, hur främmande — skilsmässans dag frukta vi dock. Därför händer det att en gammal excellens blir mindre stolt och glad över en diplomatisk seger än över upptäckten att han alltjämt kan hoppa kråka. Att en biskop och en domprost efter slutat kapitel draga en kroppslig fingerkrok med större energi än nyss den andliga. Och att en gammal kvinna, mor till vuxna barn, plötsligt kan finna ett oemotståndligt nöje i att övertyga sig själv och andra om sina vadors spänstighet, sina knäns böjlighet, sin båls smidighet och sina armars styrka.
Alla dessa lyckliga egenskaper framvisade fru Ingeborg under det hon lärde de unga kavaljererna dansa hambo. Till en början osäker på sin kropp och smått skamsen över att hon, gamla människan, flängde omkring, greps hon snart av kroppsrörelsens eggande feber. Kinderna blomstrade, ögonen tändes, skrattet kvällde oemotståndligt fram, då unga
162
