CHEFEN FRU INGEBORG
“Tante” Ingeborg kom just från köket ut på verandan. Hon var i misstämning, men åsynen av den dansande ungdomen stämde plötsligt om henne. Så trevligt! Vad de ha roligt! När nu kavaljeren bugade för henne och fru Koerner från sin bänk uppmanade henne att dansa, blev hon visserligen en smula bestört och utropade: Nej, men Julia! Ska jag dansa nu igen? Minnet av Julias fest och den gasförgiftade italienaren var alltså så livligt, att hon tyckte sig ha dansat helt nyligen. Emellertid fattade hon kavaljerens arm, och då hon upptäckte att smålandstöserna voro i färd med att lära sina kavaljerer hambo, blev hon pigg på saken. Gäller det att lära ungdomen en god, men glömd gammal dans, får farmor själv kvicksilver i benen.
Människan, som glidit in i medelåldern, råkar så småningom i ett egendomligt förhållande till sin kropp. Den unge identifierar sig helt med kroppen. Skriver (eller tänker) han reflexionspoesi brukar han apostrofera sin själ som en främling. Själen är för honom en varelse som han själv, alias kroppen, har att bära, vårda, odla, rentav dyrka och lyda som ett högre väsende. Den åldrades förhållande till kroppen liknar den unges förhållande till själen. Förnimmer han obestämda kroppsliga smärtor, tar han sig gärna med båda händerna om bålen och säger: Hur är det med dig, gamle gosse? Det är inte sig själv han tilltalar i andra person, det är sin kropp han duar. Han betraktar honom som en gammal bekant, vilken han då och då träffar: ibland framför spegeln, ibland i badet, ibland vid bordet. Med bekymrat, men svalt intresse följer han vännens långsamma, ofrånkomliga förfall, iakttar hur glansen över hår och hud mattas, hur de smidiga lemmarna stelna, styrkan avtar. Han suckar och återvänder till sig själv och sina tankar, sitt arbete. Å andra sidan gläder han sig på ett ganska barnsligt och lustigt
