CHEFEN FRU INGEBORG
sina tjugufem år och tack vare sin starka förälskelse stod han alltjämt i ett barns beroende till modern. Säkerligen hade han själv god lust att leka med sin ungdomliga omgivning, enkannerligen den kvinnliga — smålandstöserna, Julia — jaga, fånga, famna, symbolisera lustans handlingar i en förstulen kyss. Dylika naturliga drifter åtföljas endera av den vuxnes besinning (det är orätt, opassande, kan få tråkiga följder) eller av barnets omedvetna begär att övervakas, skyddas mot sin egen dumdristighet och oerfarenhet. Enligt Kurts visserligen outtänkta åsikt borde han själv ha lekt som en tok och under leken känt moderns kloka, övervakande blick. I stället var det hon som lekte! Ungdomen pinas i regel av att se en åldrad nalkas eller överskrida gränsen för dess eget lättsinne, självsvåld, lek. En genialisk och fanatiskt beundrad historielärare samlar sina lärjungar till ett aftonsamkväm. För att roa sällskapet söker en spjuver bevisa att Napoleon aldrig existerat. Det befängda tilltaget väcker alla pojkaktiga förstörelseinstinkter, all barnslig pajasambition. Kvickheter och dumheter hagla om varandra. Läraren sitter där med sitt tunga gamla huvud stött i handen, först överlägset tankspridd, så småningom road, intresserad, gripes själv av ett goliardiskt lättsinne, en pojkaktig äregirighet att vara “urfånig”, får lysande ögon, skälvningar i hakan, börjar under stamningar och återtagningar (ty hans hjärna är inställd på arbete, ej på lek) framföra ett bevis för Napoleons icke-vara. Av artighetsskäl mottages beviset med starkt jubel, och en del av pojkarna känna sig smickrade, men resten och just de, som hålla mest av honom, tänka: Att han gitter — så obehagligt att höra honom prata strunt — usch! Bakom denna ungdomens stränghet gentemot den åldrades “återfall i barnslighet” ligger dess hemliga förhoppning, att åldrandet skall medföra en utveckling som gör
