CHEFEN FRU INGEBORG
är alldeles ofarlig. — Emellertid dukades maten fram på verandan. Brisen hade friskat i, verandagardinerna spändes och smällde som segel, fruntimmersbenen skulpterades fram ur de vita kjolarna, bordduken hotade att flyga bort med hela härligheten. De heta unga kropparna avsvalkades, men munterheten svalnade inte. Lek och mat är oemotståndliga makter, och de unga herrarna buro med glatt jämnmod att den stränga fru Julia förbjöd dem snapsen. I sin moderliga godhet bredde och sovlade, hon elva utsökta smörgåsar åt “sina småttingar”, men när hon skulle dela ut dem, ångrade hon sig och åt upp flertalet själv. Kurts surmulenhet tinade bort och han bad sin mor om förlåtelse genom att ge henne en knuff i sidan, mystiska blinkningar och förfärliga grimaser, vilket allt betydde och uppfattades som: vi är buss, inte sant? Men plötsligt fick hans ansikte ett utomordentligt barskt och förbittrat uttryck. En främmande roddbåt hade landat vid Sommarros brygga och de ombordvarande, två karlar och fyra flickor, stego långsamt och tveksamt i land. Antingen hade den växande sjögången drivit dem i nödhamn eller tänkte de taga en ginväg någon vart över Sommarros ägor. Egentligen hade Kurt ingenting emot dylika förbipasserare, tyckte tvärtom i själ och hjärta, att de utgjorde en trevlig omväxling i den lantliga enformigheten. Men i en olycklig stund hade en kringvandrande försäljare lockat honom att köpa en liten vit emaljplåt med inskriften: Landning förbjuden. Tingens makt över sina ägare är avsevärd. En herre, som får en dyrbar snusdosa, blir lätt snusare. Vill man förföra en liten oskuld bör man ge henne en praktfull solfjäder — snart ska hon vara bra kokett, det lilla våpet! Sedan Kurt köpt plåten måste han sätta upp den, och sedan han satt upp den måste han hävda dess och sin auktoritet. Alldeles som då parlament, ständigt utsatta för fatala
168
