Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

distraktioner, votera besynnerliga lagar, som sedan under årtionden med möda och kostnad upprätthållas utan att någon vet varför! Eftersom Sommarrobryggan låg väl till för många förbipasserande och eftersom plåten var mycket liten och oansenlig, måste Kurt så gott som dagligen föra en eller annan brottsling tillbaka till bryggan och i förolämpad ton fråga: vad har ni era ögon till?

Även nu klev han med en polismans tungt beslutsamma gång och hållning fridstörarna till mötes men hejdade sig på halva vägen och fick i detsamma en mera inspirerat martialisk hållning. Han lyfte högra handen och pekade på de annalkande flickorna med en gest à la Molins Karl XII, hans ansikte strålade av nöje och stolthet och han ropade över axeln upp mot verandan: Mamma! Titta! Det är mina hattar. Nu har de kommit ut i skärgårn! De fyra flickorna blevo ännu mera tveksamma i sin gång, trodde sig kanske beskyllda för stöld. Sanningen att säga skulle ingen människa falla på den idén att stjäla de förfärliga skrållor, som klädde deras stackars huvuden. Den eländigaste produkt har, så länge den är alldeles ny, ett visst värde: nyhetsvärdet. Fräschören mutar ögat, färgsammansättningens odämpade bjärthet gör smaklösheten så förbluffande att man tar den för pikanteri. På samma sätt kan en människa, som för en oriktig saks talan, till en tid bluffa sina åhörare genom att utskrika i stället för uttala sina argument. Så länge de stodo i skyltfönstret hade de Kurtska ”färgglada” hattarna så att säga utskrikit sina falska behag: nu viskade de snart urblekta färgerna, de slankiga stommarna om skam och nesa. Emellertid åsåg Kurt med stort välbehag hattarnas förbimarsch och följde dem med blicken tills de försvunno vid husknuten. Givetvis ville han inte neka dessa hattars bärare och eskort fri väg, och när han åter steg upp på verandan

169