Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG


SKILSMÄSSAN BÖRJAR

Snart fick man klart för sig att branden uppstått ungefär samtidigt — eller med endast korta mellantider — på minst sex olika ställen. Det var således inte fråga om vådeld. Visserligen kunde slumpen ha spelat in, så att t. ex. luffarens vårdslöshet skapat den första eldhärden, ett söndagssällskaps slarv den andra. Men slumpen kunde näppeligen ha placerat en försupen luffare och fem slarviga sällskap söndagsfirare på en och samma timme och kvadratkilometer. Den starka brisen smälte snart samman de sex småeldarna till en mäktig brasa i den täta, fnösktorra ungskogen, vars nedhängande grenar bildade en brygga från markens brinnande ljung och ris till trädtopparna. Brisen mojnade strax efter solnedgången, men branden var redan omfångsrik nog att mata sig själv med starka luftdrag. Till en början bredde den sig med ungefär lika hastighet i alla riktningar, nådde i norr en äng, där den antände en lada och en ladugård, tog efter ett par timmar starkare fart i västlig riktning, hotande ett sommarhem för tuberkulösa barn, vände efter ytterligare ett par timmar mot söder, mot Sommarro och dess grannar.

Kurt och Louis mötte fienden med svaga krafter: ett halvtjog unga och medelålders fiskare, ungefär lika många skröpliga gubbar, några stadsherrar, som blott teoretiskt kände sågens och yxans rätta bruk. Först vid midnatt kom en första, för resten alltför obetydlig undsättning från staden, en andra, mera tillräcklig, sex timmar senare. Under den första timmen kom Kurt tvenne gånger tillbakarusande för att telefonera med sin kasern. Fru Ingeborg satt hopkrupen i en av verandans korgstolar. Han såg henne inte. Första gången vågade hon inte tilltala honom, men andra

173