CHEFEN FRU INGEBORG
knuten. Han vinkade åt fästmannen och båda försvunno på andra sidan gaveln. Nu lyfte Kurt sitt djupt nedböjda huvud och vädrade som nyss Sussi. Så vände han ansiktet upp mot modern, därpå upp mot himlen. Ett stort, av vinden nästan sönderrivet och snart i små gråsvarta tussar upplöst moln gled, bakifrån kommande, fram över husets tak. Kurt vände sig åter mot modern och gav henne en egendomlig blick, som uttryckte en blandning av medlidande och förargelse. I nästa sekund hade han försvunnit, lika tyst som de andra. Strax därpå hördes Sussi ringa i telefon.
Detta tysta försvinnande visade, vilket starkt intryck morgonens våldsamma uppträde gjort. Om fru Ingeborg nöjt sig med att förbjuda länsmans tillkallande, skulle ungdomarna nu med en mun ha ropat: Det brinner i skogen! Och kanske tillagt: Där ser mamma! Varför fick vi inte hämta länsman! Deras tystnad var en starkare, mera hotfull förebråelse, en efterverkan av hennes måttlösa utbrott. Fru Ingeborg rodnade långsamt: när blodvågen stigit upp till hjässan, sjönk den åter sakta, lämnande ansiktet nästan vitt. Fru de Lorche stoppade pärlstickningen i väskan och sa i det hon betraktade fru Ingeborg bekymrat leende: Ja, kära vän, Louis hade kanske ändå rätt? Det går inte an att vara för ömhjärtad mot sådana där ansvarslösa varelser. För resten — tillade hon tröstande — vet vi ju inte ännu, att det är hans fel. Kanske är det inte ens skogsbrand, fast det uktar så. Men nu måste jag gå om jag ska hinna med niotåget. Och senare vill jag inte fara. Portvakten ser så förargad ut, ifall man kommer mycket sent.
Portvaktens missnöje betydde för henne mer än den fara som hotade vännerna. Det var inte själviskhet, det var fattigdom.
172
