CHEFEN FRU INGEBORG
givning genom en tjock, lätt blåfärgad, simmig glasvägg. Ett stycke framför henne stod en något mer än manshög gran med täta, nedhängande grenar. Vid dess fot låg en ekorre på rygg. Hon skakades av en våldsam hosta och ögonen tårades ånyo. Hon torkade dem än engång för att speja efter luffaren. Här är ju varken eld eller rök, tänkte hon, vad är det då som kväver mig? I detsamma stego ur den risiga mossmarken omkring henne sirligt svajande, gulgrå strålar, alldeles som strålarna ur en vattenkonstbassäng eller som röken i sista akten av Don Juan. Trots det nu starka dånet från brandkärnan gåvo dessa sakta uppstigande små rökpelare ett intryck av lugn och tystnad. Hon tog ett steg framåt i den halvt omedvetna avsikten att lyfta upp ekorren, undersöka om han ännu var vid liv. Så övergår man ibland på grund av en plötslig viljemattning från en viktig och betydelsefull handling till en alldeles oviktig. Hon hade förföljt luffaren som man förföljer ett förfluget yttrande, fällt i obetänksamhet, och som man vill hejda, infånga, oskadliggöra. Mitt i denna betydelsefulla handling klippte hon av tråden, ägnade sig åt att rädda en sannolikt död ekorre. Därav blev dock intet. Hon ryggade tillbaka för ett smattrande ljud, ej olikt en ojämnt avfyrad gevärssalva, och från granens ettrigt fräsande barrdräkt slog en meterbred eldslåga ut, en gulröd, flikig, fladdrande fana, skogsbrandens standar.
Hon flydde samma väg hon kommit, andades ut i svalare luft, tappade rätta riktningen, råkade åter in i den överhettade zonen, vandrade sicksack, driven inte längre av någon ambition att medverka vid eldsläckningen, utan blott av begär att få andas sval och frisk luft. Hon visste inte, var hon befann sig eller vart hon gick. Branddunsterna rusade henne. Hon smålog som en drucken och sa till sig själv: Jag
178
