CHEFEN FRU INGEBORG
är bestämt gasförgiftad alldeles som italienaren. Tänk om jag dör här i skogen! Varför inte? Det är kanske lika bra — Hon började känna sig trött, lat, sömnig, funderade så smått på att lägga sig i den mjuka mossan. Men hennes slöhetstillstånd bröts hastigt av en uppjagande syn.
Hon tvärstannade, torkade sina rinnande ögon. Genom den här svagt rökbemängda, dimgrå luften upptäckte hon mellan fyra tätt stående granar en man. På mossbädden mellan granarna hade han travat upp ett hövolmsstort bål av torra grenar, ljung, bärris. Nu började han treva i fickorna efter tändstickor. Fru Ingeborg förstod, att det måste vara luffaren. På en sekund hade hon återvunnit sin rådighet, sin spänstighet. Med långa, tysta steg gled hon fram, besluten att utan vidare parlamentering kasta sig över honom. Dånet från branden var betydligt starkare än i dalen och hon skulle säkert ha lyckats överraska honom om hon själv ej blivit än grundligare överraskad. Mannen, trevande i sina fickor, vände sig till hälften emot henne och hon såg ett långt, vitt skägg, ett spasmodiskt grinande gubbansikte. Herr Andersson! Hon stannade för att besinna sig. Hon sa till sig själv: Han har blivit tokig: jag tror att vi bli tokiga allesammans. Emellertid förlorade hon inte sin rådighet. Hon ropade gubbens namn i kort, lugn, befallande kontorston — så som man ropar på kontoren i bråda tider: Andersson! Titta hit ett tag! Han vände sig om. Utan brådska gick hon fram till honom. Där stod han med en tändsticksask i ena handen, en hopknövlad tidning i den andra. Hon tog dem ifrån honom, befallde: Nu går Andersson genast hem. Följ mig! Men han följde henne inte. Han började ett stammande, sluddrande tal: Kurt, order, moteld, för lite folk, befallning att samla bränsle, just här mellan granarna, tända genast, order, order! Talets mening var denna: Kurt ansåg
