Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

det omöjligt att med sitt fåtaliga manskap i tid åstadkomma en tillräcklig bred och lång gata. Följaktligen hade han beslutat att tillgripa vapnet moteld, och herr Andersson jämte ett antal andra hade fått befallning att på utpekade ställen samla bränsle och anlägga eld.

Olyckligtvis hade fru Balzar aldrig hört talas om moteld. Själva ordet klingade vansinnigt. Tanken att med eld bekämpa eld måste vara alstret av en förvirrad fantasi. Hon, som nyss sett en dåre i färd med samma handling som nu herr Andersson, jämställde dem. Därtill kom att gubben betedde sig som en förvirrad, stammade, grimaserade, trampade, vaggade, fäktade med armarna. Trots sina sommarsöndagar på landet och sina vetenskapliga expeditioner i skogens villande djup var herr Andersson en ohjälplig stugsittare, och då nu den gamle kammarsvennen kallats att bekämpa det fruktansvärda elementet, visserligen i truppens bakersta led, hade hans förstånd börjat betänkligt smälta. Fru Ingeborg greps av en nervkittlande ångest. Tanken att ha två pyromaner springande omkring i skogen med tändstickor och hopknövlade tidningar i händerna blev henne för stark. Hon kände sig omgiven av en dold galenskap, som oväntat pyrde fram och slog ut som nyss röken och elden ur mossan. Ett ögonblick skrämde henne den gamle kamraten till den grad att hon hart när tagit till flykten.

I nästa ögonblick andades hon ut. Två män kommo springande fram mot bålet mellan granarna. Den främste var Kurt. Med ens blev hon trygg och myndig. Hon tog den förmente galningen i armen och började dra honom med sig. Hon gjorde nytta, hon höll god vakt, hon upptäckte faror som andra förbisågo! Men Kurt ropade redan på avstånd: Har Andersson tänt? Varför djävulen har han inte tänt! Fru Ingeborg släppte sitt tag. Under det följande blev hon

180