CHEFEN FRU INGEBORG
hade redan kommit alltför långt bort från den förr upphetsade sinnesstämningen för att idas återvända. Det fruktade förhöret, Rättvisans upptagande av skuldfrågan, hade genom fästmannens finurlighet och pojkaktiga fräckhet förvandlats till en fars. Inte förty råkade fru Ingeborg på hemvägen i en nervös skälva och ett lika nervöst skratt. Fästmannen, som endast uppmärksammade skrattet, utbrast helt förtjust:
Där ser mamma själv! Inte ska man ta såna här saker högtidligt! För resten — vad i denna värld ska man ta högtidligt? Inte vet jag!
Man klandrar en människas lättsinne, men om detta lättsinne plötsligt kommer klandraren till godo och räddar honom ur en pinsam belägenhet, råka de stränga åsikterna i glid. Fästmannens pojkaktiga och ovederhäftiga uppträdande på länsmanskontoret gjorde fru Ingeborg benägen att betrakta honom som en ganska vederhäftig, nästan överlägsen person. Sedan denna föreställning om hans värde i smyg slagit rot, var hon tillräckligt kvinnlig för att i viss mån tillägna sig hans tänkesätt och syn. Hon lyssnade helt andäktigt och allt annat än skeptisk då han på tal om luffaren sa:
Honom gjorde mamma den största tjänst, som någon människa gjort honom. Jag har varit drinkare, jag kan tala med sakkunskap, vilket mamma för resten i ett mindre älskvärt ögonblick behagat påpeka. Jag vet hur han kände sig då brännvinet och hundralappens oändliga spritmöjligheter ramlade ned från himlen. Och jag har en klar föreställning om den gudomliga dag han måste ha tillbragt i skogen. Mamma anar inte, hur gruvligt lycklig man är när man är gruvligt full och till på köpet ensam i en skog. Man bär världsalltet i sin ena hand, en myra i den andra, och är vän
