CHEFEN FRU INGEBORG
baklänges ut på kontoret, i det han med pekfingret vinkade åt sin chef att följa. Han tog henne med ett löst grepp om båda handlovarna:
Chefen, viskade han, det är en stor affär. Men det är inte penningrisken, som skrämmer oss mest. Det är risken att misslyckas —
Naturligtvis, mumlade fru Ingeborg.
Det är risken, att folk skall finna oss mindre omdömesgilla. Den risken törs vi inte längre löpa, ty — vi börja bli gamla. Och — som Ibsen säger — ungdomen knackar på dörren.
Med ibsensk punktlighet knackade det nu verkligen på
dörren. Den öppnades omedelbart av en ung man med
klirrande sporrar, kavalleriuniform, ridspö. Hans tämligen låga
panna och alltför tjocka svarta ögonbryn rynkades i oro eller
vrede. Han gick fram till fru Balzar och kysste henne på
kinden. I detsamma upptäckte han skådespelerskan i
spegelrummet. Och hon upptäckte honom. Hennes livliga ögon
blevo ännu livligare. Hon lät de dyrbara tygschoken glida
från skuldrorna. Med en utomordentligt behagfull rörelse
vred hon kroppen ett halvt varv, sträckte inbjudande fram
sina händer. Den unge mannen trädde in i spegelrummet.
Han sa:
Varför står du här och skräpar? Du har gott om tid, men det finns folk, som arbetar. Lämna dem i fred.
Den stora skådespelerskan slog snabbt sina armar kring hans hals och utbristande: O, mitt hjärtas egen älskling! — kysste hon honom på mun. Han gjorde sig lös, han tog upp sin näsduk, torkade sina läppar och yttrade lugnt men bestämt:
Usch! Det är verkligen obehagligt att bli kysst, när man inte alls är i den sinnesstämningen. Du tror, att du är oemot-
18
