CHEFEN FRU INGEBORG
Därefter en minuts tystnad. Därefter taktfast klampande i två minuter åtföljt av ett starkt vattenplask. Därefter en minuts tystnad. Därefter under två minuter det dova ljudet av oskodda fötters vandring. Därefter ett fruktansvärt brak mitt över hennes huvud, då Kurt, trogen en pojkvana, hoppade jämfota upp i bädden, varvid resårerna skriade av smärta och hela huset skalv. Efter denna dagens sista kroppsövning inträdde omedelbart sömn och åtta timmars obruten pålitlig tystnad. Då fru Ingeborg påpekat att en öm son ej bör väcka sin nyss inslumrade mor, hade Kurt lovat bättring men klampat på lika oförskräckt, helt enkelt därför att han inte begrep, vad det var frågan om. En neurasteniker, som tvingas att vara i rum med den för honom infernaliska sammansättningen: ett barn och en leksakstrumpet, utbrister: Kan du inte höra upp med detta rysliga oljud! Jo då, svarar barnet och fortsätter med ökad frimodighet i tro att det fått höra en komplimang. Ty orden ”rysliga oljud” ha förlorat sin ursprungliga betydelse i och med det att de tillämpas på någonting så piggt, stiligt och trevligt som tonerna från en leksakstrumpet. Den stackars neurastenikern kan lika gärna uttrycka sin bisarra åsikt och besynnerliga uppmaning på latin.
När fru Ingeborg nödgades upplåta vindskammaren åt fästmannen, befarade hon att han skulle vålla henne samma obehag som förut Kurt. Nu blir det att vakna klockan tolv igen! Om hon betänkt skillnaden mellan de båda herrarnas karaktärer, skulle hon ha sovit ostört. Nu väckte henne vid tolvtiden inte klampande fotsteg utan frånvaron av klampande fotsteg. Hon hade i sömnen väntat det väckande bullret, längtat efter det för att äntligen bli det kvitt. Hon satte sig upp, lyssnade och förnam slutligen ett svagt tassande ljud, som inte ens skulle ha väckt en vaksam hund.
198
