CHEFEN FRU INGEBORG
Kurts klampande hade varat nio minuter, uppdelats i bestämda, aldrig varierande tempo och avslutats med det resoluta jämfotahoppet, som betydde: punkt, godnatt, nu rör jag inte en fena de närmaste åtta timmarna. I fästmannens tassande kvällsvandringar fanns ingenting regelbundet. Fem minuters tassande, en kvarts tystnad (varunder hon spände hörseln till yttersta), åter några minuters tassande, en halvtimmes tystnad. Har han äntligen lagt sig? Sover han? Nej! Nu börjar han igen —
Ljudet plågade henne dels därför att det var så svagt att hon måste anstränga hörseln, dels därför att det var smeksamt. Fästmannen, som antagligen varnats av Sussi, utförde sina sena vandringar på smygande och nakna fötter. Beröringen med en naken människokropp — vare sig den förmedlas genom känseln, synen eller hörseln — verkar som en smekning eller som ett slag. Den är aldrig helt fri från en viss sensuell verkan. Den stundom helvakna, stundom halvsovande fru Ingeborg hade fästmannen kroppsligen närvarande i sitt rum. Hans nakna fötter smekte henne på ett mycket oangenämt sätt. Ibland blev hon ond, mumlade: Förbaskade karl, varför kan du inte hålla dig stilla! Ibland erfor hon en viss oro och suckade: Vad jag måtte vara nervös, som inte kan sova! Han går ju så tyst! Naturligtvis kunde hon ha bett honom att upphöra med sitt nattliga tassande. Men då en människa tydligen gör sitt bästa för att inte störa, är det obehagligt att säga honom att han gör sitt värsta. Det blir ingen annan råd, sa hon till sig själv, än att jag får hålla mig i stan de dagar och nätter han är här. Vi få turas om att bo på Sommarro. Jag hoppas att han inte märker något och tar det som en ovänlighet. Det vore tråkigt. Han är snäll. Jag tycker om honom. I detta lugna: ”jag tycker om honom” — brukade hon äntligen somna.
