Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


I DET BLÅVITA RUMMET

En morgon läste hon i tidningen, att fru Koerner slagit sig ned på Saltsjöbaden för att i lugn och ro instudera en ny roll (den äldre damen i det gammalmodiga stycket hade hon efter förnyad själskamp avsagt sig). Fru Ingeborg sken upp, tänkte: I kväll ska jag roa mig; jag ska bjuda Julia på champagne! Men när hon leende och med en stor kvast rosor i handen trädde in till väninnan, blev hon illa mottagen. Den stora skådespelerskan utbrast: Det här var det obehagligaste som kunde hända mig! Vad du är förändrad! Gammal i ansiktet och rultig i kroppen! Hur länge tänker du stanna? Det går tåg var halvtimme. — Och då denna störtskur ej förmådde släcka fru Ingeborgs bedjande leende, tillfogade hon: Min vink var för fin för att fattas. Jag väntar min älskare och anhåller om en smula grannlagenhet! — Snopen drog sig fru Ingeborg tillbaka och hennes snopenhet blev inte mindre, då hon strax därpå upptäckte, att den förmente älskaren inte var någon annan än Kurt. De möttes på stationen och Kurt meddelade trumpet, att han kommit för att ”äta en bit mat med teaterapan”. Någon förfrågan om modern ville dela den där biten mat hördes inte av. Sonens trumpna och förlägna uppsyn hade sin goda grund. Fru Julia hade med sin vanliga, självsvåldiga uppriktighet talat sanning: Kurt var hennes älskare. Ett mångårigt syskon-

205