CHEFEN FRU INGEBORG
likt kärleksgnabb hade plötsligt övergått i en allvarligare lek. Därom visste fru Ingeborg intet och kände sig förödmjukad. Väninnan och sonen funno henne så tråkig och obehaglig, att hon inte kunde få vara med på ett hörn! När man blir vägrad en liten gunst måste ogunsten vara stor.
En ny väninna ersatte den förment förlorade. Fru de Lorche. Vänskapen mellan skådespelerskan och fru Balzar hade varit slitstark och uppriktig, men hade — vad fru Ingeborgs känslor beträffar — förblivit sval och lugn som varje verklig vänskap är. Hennes nya känslor för ”den obehagliga stackars människan” flammade upp ett, tu, tre som en förälskelse. Hon dyrkade henne, tillbragte var ledig stund i den blåvita kammaren, medförde ständigt gåvor, som för varje gång blevo allt dyrbarare, tog den lilla damen med sig på teatrar, fester, utflykter, planerade slutligen en längre resa, som de skulle göra tillsammans — ”så att vi få vara alldeles för oss själva”. Om sonen ingav henne en fysisk motvilja, så fyllde henne modern med fysiskt och psykiskt välbehag. Luften i den blåvita kammaren på ålderdomshemmets vind var mängd med en svag doft — kanske av torkade rosenblad — som nästan berusade henne. Den hade samma verkan som minnet av en doft, vi insupit i vårt tidigaste barndomshem. Hon längtade efter den på kontoret, hon längtade efter den om nätterna. Hon längtade efter pastellen i blått och vitt, där en tunn, fin liten gumma i en mycket gammaldags klänning ses långsamt vandra bland få och gamla möbler eller sitta vid fönstret, stickande sina pärlor och leende åt ett minne.
Hennes nya känslor för fru de Lorche kan delvis förklaras därmed, att den lilla damen verkligen var en mycket angenäm människa så snart hon upphörde att vara Olyckans prästinna, en patetiskt siande Kassandra. Hennes sätt var så
206
