Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

rygg, min son framför mig med ögon som skeno av grymhet. Min man höll jag inte längre av, min son älskade jag över allting. Och dagligdags skulle jag för den enes skull kämpa mot den andre, uppretas, förbittras, finna honom omänsklig, avskyvärd. Å fy, fy! Jag var en vek och beskedlig liten människa — undra på att jag blev den gamla markatta jag är! Med den äldre de Lorches död hade dessa förföljelser ingenting annat att skaffa än att den vidriga tvekampen därmed tog slut. Fru de Lorche andades ut. Sonen förvandlades, blev åter hennes pojke, som älskade henne och som hon kunde linda om fingrarna. Han visade arbetslust, arbetskraft, hemkärlek. Några månader såg det ut som om mor och son skulle gå mot ljusare och lugnare förhållanden. Plötsligt kom omslaget. Den falske vännens inflytande, nöjen, försumlighet, vinglerier, drinkarperioden. Fru de Lorche sa: Nattdjuret tog honom. Jag slogs om min pojke, till sist nästan kroppsligen. Engång gav jag den andre en örfil. Då gav han mig blommor och bad att få kalla mig mor. Jag kunde ta löfte av Louis: Gå inte ut i kväll! Han lovade. Så kom Nattdjuret, satte sig bredvid mig och började konversera. Såg inte åt Louis. Jag försökte vara älskvärd, glad, underhållande, kvick. Jag vämjs, när jag minns. En mor, som vill hålla kvar sin son med gråt, är ömkansvärd, men när den gamla stackarn försöker skratta kvar honom, blir hon ömklig. Där satt jag och konverserade med Nattdjuret och sneglade varannan minut bort mot Louis. Först var han lugn och beslutsam, nickade åt mig. Så blev han orolig och undvek att se på mig. Så blev han slapp i ansiktet och började småle. Så brast han i skratt och då var det färdigt, de båda herrarna gingo till sina nöjen på krogar och bordeller. Allt det där är över nu; Sussi har gjort Louis till en annan människa. Men för mig är det inte över och går aldrig över. Hur kunde

210